I sitt sommartal i Rosendals trädgård på Djurgården idag gick centerledaren till angrepp mot Socialdemokraterna samtidigt som hon tydliggjorde vilken jobbpolitik C står för när det gäller ungdomsjobb:
— Jag tycker att Stefan Löfvén ska ta en tur till Bromölla. En tur till verkligheten. Sväng tillexempel förbi Böckmans konditori och bowling. Det vore ett bra tillfälle att berätta om det socialdemokratiska receptet för fler jobb till unga. Dubbel restaurangmoms och dubbel kostnad för att anställa unga. Be kunderna dricka upp kaffet innan du börjar, det finns risk att de sätter det i halsen.
— Berätta för [23-åriga] Josefine att du vill göra henne dubbelt så dyr att anställa. Eller att du, med stor precision, vill höja skatten på de branscher som anställer flest unga.
— Din politik är ett svek mot dem som står utanför arbetsmarknaden och vill komma in. De som har fastnat i glappet mellan skolan och någonting ännu okänt. De som ännu inte har kunnat börja sitt vuxna liv, fastän det var dags för länge sen.
Det är uppenbart att Lööf vill att valrörelsen ska handla om de konkreta åtgärder som de två regeringsalternativen står för. Mindre om retorik, visioner och utopier. Gott så. Men jag är rädd för att upplägget inte kommer att lyckas eftersom tal som detta blir evinnerligt tråkiga. Folk orkar inte lyssna och medierna orkar inte rapportera. Vad ska media skriva om detta tal? Det finns ingen riktig nerv, ingen känsla, ingen passion. Bara gamla kända och sedan länge uppgrävda skyttegravar mellan regering och opposition. Det blir orörligt, tungfotat och utan energi.
Jag läser just nu första delen av den officiella biografin över Margaret Thatcher som publicerades i början på sommaren. Under hennes tidiga karriär gjorde hon sig känd som en politiker som kunde varje detalj i de sakfrågor hon debatterade. För detta mötte hon ökad respekt och nådde längre än någon annan kvinna före henne. Men det som skapade hennes stjärnstatus var hennes förmåga att skapa ideologisk konflikt med Labour. Visst, hon tog sats i detaljerna, men utvecklade mycket snabbt debatten till att handla om grundläggande principer och värderingar. Därmed blev hennes debatter med socialisterna alltid rafflande och dynamiska vilket alltid höjde åhörarnas emotionella puls.
Konkret sakpolitik måste alltid vara grunden, utan den blir det bara plakatpolitik. Men det konkreta räcker inte. Enskilda politiska förslag måste sättas in i ett större sammanhang. Vad vill Centerpartiet med Sverige? Vilket framtida samhälle vill man se nu när globaliseringen sätter nya och tuffa villkor?
Annie Lööfs sommartal belyser hur blodfattig svensk politik på detta 2010-tal är. För S och M är detta nog okej att det är så, eftersom det inte behövs mer än två alternativ om alla politiska förslag ligger väldigt nära varandra. Det är först om några vill gå längre, vill vara mer radikala än att försvara status quo, som fler än två partier fyller någon funktion.
Jag ser inte att Lööfs i och för sig träffsäkra angrepp på Löfven motiverar Centerpartiets existens. De argumenten skulle rymmas inom ett Moderat Alliansparti.
C, FP och KD måste mejsla fram en tydligt avskiljande politik samtidigt som man inte undergräver regeringsalliansens trovärdighet. Det är fullt möjligt genom att använda retoriken till att peka längre in i framtiden än nästa mandatperiod. I det konkreta måste man ta små steg, men i värderingar och principer kan man vara mer långsiktig.
För om vi kommer att höra dagens sommartal i oändlighet under ett års valrörelse hinner de flesta väljarna att bli dödströtta på allt vad politik heter långt innan valdagen.