Fredrik Reinfeldt visade i sitt Almedalstal varför han är statsminister. Istället för floskler, oförankrade förslag och luftiga ambitioner ägnade han sig åt att förklara hur regeringen tänker sätta ungdomar i arbete.
Det är som han själv sa, riskabelt. Men det fungerade. Statsministern agerade folkbildare och förklarade hur arbetsmarknaden ser ut, hur parterna jobbar och varför regeringen arbetar fram en jobbpakt med praktikplatser ute i arbetslivet på ett sätt som innebär att kostnaden för att anställa en ung person mer än halveras för företagen.
Upplägget är briljant eftersom Reinfeldt därmed ägnar stort utrymme åt den fråga som han anser är viktigast, jobben, utan att fastna i tomma löften. Han talar om vad som ska ske, inte vad som har gjorts. Och han visade de osäkra väljarna i mitten att han är pragmatisk och inte dogmatisk. Det gav talet en helt annan tyngd än ordinära tal i svensk politik brukar ha.
Tung var också retoriken om att ett seriöst regeringsalternativ förbereder sig. Det är som ett maratonlopp – den som inte tränat och förberett sig kommer att få det väldigt jobbigt.
Måste säga att det är nog det bästa tal Reinfeldt framfört som statsminister.
Det är också det bästa talet hittills i årets politikvecka i Visby, när hälften av partiledarna framträtt.
Göran Hägglund (KD) var inte lika analytisk som tidigare år, men fortsatt underhållande. Jimmie Åkesson (SD) var konfrontatorisk och talade om annat än partiets främsta fråga, men det blev kanske mer aggressivt än engagerat. Sämst hittills har Gustav Fridolin (MP) varit, med ett rörigt nästan förvirrat framträdande.