Förlåt detta tjat om opinionsmätningar, men under Almedalsveckan vimlar det av sådana. Och inte bara det, man drar fejkade slutsatser av dem som gynnar oppositionen.
Dagens Nyheter skriver, under (den ändå inte så vinklade) rubriken Regeringen får tummen upp – men väljarna sviker:
Hälften av svenskarna tycker att regeringen gör ett bra jobb. Samtidigt är det bara omkring 40 procent av väljarna som just nu skulle rösta på något av allianspartierna.
Tidningen menar att partierna därmed har något att fundera över. Jag skulle istället säga att opinionsinstituten har något att fundera över — varför ger de svarandes utslag så motstridiga besked? Man har helt enkelt ställt några av frågorna på ett felaktigt sätt, så att svaren inte fångar det man vill mäta och analysera.
När Ipsos mäter förtroende om vem som är/skulle vara bäst statsminister vinner Fredrik Reinfeldt klart över Stefan Löfven, 52-43%.
När Ipsos frågar om regeringen gör ett bra eller dåligt jobb, anser 50% att regeringen gör ett bra jobb medan bara 24% anser att den gör ett dåligt jobb.
I både dessa frågor ställs Alliansen mot rödgrön opposition och i båda vinner Alliansen klart.
Men när det kommer till partisympatier, då har Alliansen plötsligt bara stöd av 41% medan rödgröna får 50%.
Så såg det ut också inför förra valet (se föregående blogginlägget) — fram till dess att valrörelsen drog igång på riktigt. Fyra månader före valet 2010 svängde det plötsligt också i partisympatierna, från kraftigt underläge för Alliansen till ett klart övertag som innebar att Alliansen ökade sin andel av väljarkåren.
Opinionsinstituten har inte ifrågasatt varför man så illa kunde förutse väljarkårens ståndpunkt och medierna har inte idkat någon som helst självkritik mot sitt grovt felaktiga antagande att de rödgröna skulle vinna valet.
Därför upplever vi nu samma bedrägliga beteende. Institut och medier utropar de rödgröna som segrare i nästa års riksdagsval. Men flera indikatorer pekar på att väljarkåren inte alls är särskilt säker på att man vill byta regering. I alla andra frågor än partisympatimätningar får regeringen ett gott betyg. Så var det också året fram till valet 2010.
En orsak till varför partimätningarna innehåller ett systemfel är att många mittenväljare inte bestämt sig för vilket parti man ska rösta på. Instituten tar ingen som helst hänsyn till om dessa osäkra väljare tvekar mellan att rösta på något av M, FP, C, KD eller om de tvekar mellan S och M. Det är ju av helt avgörande betydelse om tvekan rör första eller andra kategorin. Men det tar instituten ingen som helst hänsyn till, därför blir deras mätningar synnerligen opålitliga och resultaten kastas om när valdagen närmar sig och de osäkra väljarna bestämmer sig. Detta är ett grovt systemfel i mätmetoden för partisympatierna.
Jag har dragit slutsatsen att de andra indikatorerna — gott betyg för arbete och förtroende som statsminister — ger en mer korrekt beskrivning av opinionen än partisympatimätningar. Ingen annan tycks göra det. Vi får väl se vem som har rätt.