Varje gång jag tar upp en principiell diskussion om bidragsberoende, som i sommarkrönikan Fråga om bidrag och medkänsla (Världen idag), får jag tillbaka frågor om enskilda fall. Ska cancerpatienter jobba tills de dör? Ska de med ADHD-diagnos inte få sjukpension? Är alla bidragstagare parasiter?
När dessa frågor ställs av personer utan politisk agenda är det ytterligare en bekräftelse på hur djupt bidragsmentaliteten sjunkit in i vårt sätt att se på samhället. Eller rättare sagt, hur framgångsrik vänstern har varit att sätta de sociala problemformuleringarna för debatten.
Jag har två svar till de som ställer ärligt oroliga frågor av detta slag.
1) Grundtrygghet vid sjukdom självklar
De som är sjuka och har medicinskt nedsatt förmåga att arbeta ska ha en god grundtrygghet från staten och bör ha skaffat sig försäkring om inkomstskydd därutöver. Kritiken mot bidragsberoende riktas inte mot dem som verkligen har skäl för annan ersättning än lön för utfört arbete. Tvärtom. Det är ju för att trygga ersättningarna för dessa, som vi måste skärpa kraven.
2) Säkra trygghet genom stränga krav
Utan tydliga regler kommer bidragen att i allt större utsträckning hamna hos dem som inte har behov av dem, hos dem som smiter från att arbeta. Då urholkas och undermineras hela tanken med grundtrygghet. Varför ska någon arbeta om alla har rätt att leva på bidrag? Och om ingen arbetar, vem ska då finansiera bidragen?
Vi som argumenterar för stränga regler är dom som starkast värnar om de verkligt sjukas rätt. Jag tycker det är märkligt att man kan se de på annat sätt.
Här måste liberaler och konservativa bli bättre på att förklara att det är vänsterns generösa löften om bidrag som är falska, som leder till att de med av sjukdom och funktionshinder nedsatt arbetsförmåga får avstå till förmån för dem som kan men smiter från sitt ansvar att arbeta.
Ju svagare arbetsmoralen i ett samhälle är, desto lägre måste bidragsnivåerna vara, så att de inte lockar över friska till bidrag istället för arbete.
När vi har återskapat en fullvärdig arbetsmoral där alla ser det som naturligt att arbete och göra sitt bästa, då kan ersättningsnivåerna för sjuka och funktionshindrade höjas eftersom de högre ersättningarna då inte leder till felutnyttjande och urholkning av ekonomin.
Det är för denna högre arbetsmoral jag argumenterar. Den ställer krav och det är inte alltid kul att göra ens plikter, men det är först när denna moral efterlevs som samhället kan bli vara solidariskt på riktigt.