Så som den politiska nörd jag är, följer jag riksdagsdebatterna. Inte noga eller slaviskt, men med ett öra. En anledning är att vara uppdaterad om hur valserna går i partierna, en annan är att man då och då kan fånga ett politiskt guldkorn.
Ett sådant guldkorn stod riksdagsmannen Carl B Hamilton (FP) för i förra veckan. Hans retoriska klarhet om “klyftor” borde regeringspartierna ta till sig och använda. De kan av Hamilton också lära sig att man kan visa patos och engagemang när man talar om regeringens Riktlinjer för den ekonomiska politiken i Finansutskottets betänkande FiU20 (se protokoll eller video).
Torrt? Bara om man saknar energi och inte använder hjärnan. Annars kan man passa på att lästa lusen av oppositionen.
Hamilton börjar med att referera den senaste tidens debatt om “klyftor” och “ojämlikhet”:
Många företrädare för Socialdemokraterna hävdar gång på gång att klyftorna i det svenska samhället har ökat. De målar upp bilden av rika som roffar åt sig en allt större del av den gemensamma kakan och att fattiga blir allt fler. Men det stämmer inte.
Studerar man statistiken sedan mitten av 1990-talet saknas det stöd för hypotesen om kraftigt ökade inkomstklyftor i Sverige efter år 2006.
Vi ser detta påstående om ökade klyftor till exempel i den reservation som Socialdemokraterna har till regeringens vårbudget. Där skriver man: “Sverige har i dag en av de snabbast växande inkomstklyftorna i hela OECD.” Men eftersom Sverige inte har några växande inkomstklyftor kan det inte vara någon av de snabbast växande i hela OECD.
Magdalena Andersson och gruppledaren Mikael Damberg skrev i Dagens Nyheter i går: “Det är otvetydigt så att klyftorna i Sverige växer”. Det är fel!
Stefan Löfven sade i Ekots lördagsintervju att problemet är de växande klyftorna i samhället, negativ inkomstutveckling och långtidsarbetslöshet, främst bland unga. … Just beträffande långtidsarbetslösheten bland unga är Sverige och Finland de två länder som har lägst andel ungdomar som varit arbetslösa i mer än sex månader.
Sedan analyserar och klargör Hamilton hur det ligger till (och det skadar ju inte att han är ekonomiprofessor vid Handelshögskolan):
Herr talman! Det finns olika sätt att mäta fattigdom. Det har under maj månad hänvisats till en rapport från OECD som visar att den så kallade relativa fattigdomen har ökat i Sverige. Det är viktigt att förstå att detta mått inte fångar in frågan hur många människor som lever i misär eller hur djup en eventuell misär är, utan i stället säger måttet hur sammanpressad den nedre delen av inkomstfördelningen är, vilket ju inte alls är detsamma som fattigdom.
Det är därför detta mått nu utnyttjas för att påstå att år 1995 — som var ett krisår med stort budgetunderskott, hög arbetslöshet, inledningsvis höga räntor och kraftiga nedskärningar i välfärdssystemen — skulle ha varit ett bättre år för Sverige än 2010.
Det är ett absurt påstående, men det kommer av den vilseledande användningen av detta mått.
Ett annat illustrativt exempel på detta mått som man använder för att påstå att Sverige har växande klyftor är att när krisen kom till Grekland skulle Grekland ha blivit rikare. Man behöver ingen ekonomisk kunskap för att förstå att detta är helt orimligt.
Jag lämnar detta vilseledande och av oppositionen missbrukade mått och går över till Statistiska centralbyråns mätning av inkomstskillnader. Vad socialdemokratiska företrädare låter bli att säga är att den allra största delen av de ökade inkomstskillnaderna efter 1995 inträffade under den socialdemokratiska tiden 1995-2006, alltså före regeringsskiftet från Göran Persson till Fredrik Reinfeldt. …
Även Finanspolitiska rådet har undersökt påståendet om vidgade klyftor och kommit till slutsatsen att klyftorna inte har ökat under alliansregeringens tid. Rådet skriver i rapport som kom i maj att inkomstskillnaderna har varit närmast oförändrade under alliansregeringens tid trots den ekonomiska krisen. Rådet hittar i sin analys inte de kraftigt växande klyftor som oppositionen återkommande påstår skulle ha ökat.
Finanspolitiska rådet presenterar också ett annat viktigt resultat, nämligen att den sammantagna utjämningseffekten av skatter och bidrag under alliansregeringens tid har varit oförändrad. Vad är då innebörden av det? Jo, det betyder att alla de förändringar som regeringen har genomfört när det gäller skatter och bidrag inte har medfört ökade klyftor — helt i strid med de påståenden som ledande företrädare för Socialdemokraterna tid efter annan gör.
Vad är då skälet till att S-V-MP gör vilseledande och okunniga uttalanden? Hamilton ser en förklaring i skillnader i ideologiska utgångspunkter mellan regering och opposition:
Men låt mig som liberal först konstatera att vi och Socialdemokraterna har olika syn på vad som är ett rättvist samhälle. Vi tycker att det ska löna sig att arbeta, att arbeta övertid, att ta ansvar och risker och att utbilda sig. Höjden av rättvisa är inte att alla har det exakt lika bra.
Orättvisor för liberaler handlar inte om att bli upprörd över att någon tjänar pengar. Orättvisor handlar om när människor saknar möjligheter. Våra liberala lösningar handlar om att människor ska ha lika chanser i livet, hela livet. En skola med fokus på kunskap, en god skattefinansierad sjuk- och äldreomsorg och väl fungerande sociala skyddsnät skapar ett samhälle som håller samman.
Carl B Hamilton är rak, tydlig, saklig och påläst men också engagerad och fokuserad. Det är det senare jag så ofta saknar från regeringspartierna. Engagemang och smarta budskap!
Använd Hamiltons anförande i valrörelsen, och den vänstersväng vi nu ser i opinionsbildningen kan vändas i frihetlig riktning.