Göteborgs-Posten diskuterar kritiskt nya studier om att unga känner sig stressade och att detta ska ses som en allvarlig varningssignal, bland annat i ungdomsrapporten från ungdomsbarometern. I dagens ledare skriver G-P, All stress är inte farlig:
Skillnaden mot tidigare generationer är dock att 90-talisterna har oerhört mycket tid att känna efter och fokusera på sig själva. Aldrig har vi levt i en mer egofixerad kultur …
I boken “I trygghetsnarkomanernas land” som kom ut för några år sedan, skriver psykiatern David Eberhard om hur unga i dag söker sig till psykakuten efter att pojk- eller flickvännen gjort slut. Han menar att det beteendet är en del av ett nationellt paniksyndrom som gjort att människor in absurdum försöker undvika allt som kan vara det ringaste obehagligt eller innebär minsta risk. Det är snarast i ljuset av detta man bör se Ungdomsrapportens resultat.
Visst finns det en hel del unga som mår dåligt “på riktigt”. Som lider av depression, mobbning eller brist på stöd hemifrån. Deras problem bör alltid tas på allvar. Men generellt har ungdomar aldrig haft det så bra som idag.
Hårda ord, men sanna sådana. De som aldrig mött riktiga utmaningar i livet utan fått allting serverat på silverfat har svårt med referenserna. Människor måste få möta riktiga motgångar och övervinna dem på egen hand. Vi behöver inte en överbeskyddande välfärdsstat. Den gör oss slöa, lata, likgiltiga, giriga, egocentrerade, bortskämda. Egenskaper inget samhälle klarar av i alltför stora doser.
Samhällsmoralen måste läggas om från att man alltid söker sin offerroll till att man övervinner sina motgångar och känner stolthet och tillfredsställelse i sin egen förmåga att lösa problem. Det var så vi i Sverige överlevde obeskrivlig fattigdom. Vi har tidigare generationers hårda slit att tacka för vårt välstånd. Vi borde inte vara sämre.