I min gästkommentar i Världen idag tar jag upp Mustafa-affären och det jag tycker är kärnan i Socialdemokraternas kris: oviljan i svensk samhällsdebatt att diskutera värderingar när nya svenskar berörs (och riskerar kritik för att inte leva upp till västerländska värderingar). Jag lyfter fram två citat:
[E]ftersom integrationspolitiken inte syftat till assimilation, som i det största och mest framgångsrika invandrarlandet USA, råder en stor oklarhet om var gränsen för det acceptabla går. Är det okej att Stockholms moské sprider kassettband med judehat, så som radions Kaliber avslöjade 2006? Justitiekansler Lambertz ansåg att det var okej eftersom hatet var att betrakta som ”fältrop i en väpnad konflikt i fjärran”.
Omar Mustafa är ordförande i Islamiska förbundet som driver Stockholms moské … Kristna socialdemokrater försvarar detta beteende, som, om etniska svenskar framfört dem, skulle bli utslängda från alla etablerade plattformar inom politik, kultur och samhällsliv. Man menar att det tar tid för nya svenskar att lära sig värderingar som är norm här i landet. Att avkräva att muslimer lever upp till våra värderingar är ”provinsialism”, enligt Peter Weiderud (S).
Här ser vi att både Lambertz och Weiderud vill lämna den svenska kontexten och tolka svenska muslimers uttalanden som om de befann sig i Mellanöstern och inte i Sverige.
De vill troligen se detta som tolerans, men jag ser det som motsatsen. Weiderud och Lambertz förvägrar svenska muslimer att vara svenskar och ser dem endast som muslimer som är på något sorts gästbesök i Sverige. Gäster ska man ju inte skälla ut även om de har märkliga värderingar.
Jag vill påstå att de som kritiserar muslimer med tvivelaktiga värderingar tar dessa muslimer på större allvar än Weiderud och Lambertz, och ser dem som en del av Sverige. Allt medan Weiderud och Lambertz ser dem som någon sorts orientalisk kuriosa som egentligen inte har med svensk samhällsdebatt och svenska värderingar att göra.
Vad Mustafa-affären visar att väldigt många i Sverige är yrvakna och inte förstår att det man tolkar som oberättigad kritik är integration och att finkänslig tolerans faktiskt inte är något annat än att befästa utanförskap. Det är hög tid att bryta tystnaden och bejaka en öppen integrationsdebatt som inte kastar nedsättande epitet mot dem som inte håller med.
PS.
För övrigt dyker fler och fler bevis upp som visar att Omar Mustafa inte alls är den toleransens förkämpe han påstår sig vara: Dilsa Demirbag-Sten, Nalin Pekgul. DS.