Journalistkåren gör sig lustig över Alliansens möte i Maramö. Det kallas PR-jippo och DN skriver på ledarplats idag om mötets slutdokument:
Dokumentet visar att alliansen har väderkorn för många frågor som berör väljarnas vardag; det finns gott om ”samlad politik för full sysselsättning”, ”skola med fokus på kunskap och arbetsro” och ”ökad trygghet från våld, brott och kränkningar”. Men just detta, att partiledarna är bra på att formulera ihop sig, visste vi redan. Vad regeringen måste göra något åt är väljarnas växande tvivel på att den kan lösa problemen, inte bara beskriva dem.
För ödesfrågor saknas sannerligen inte. Välfärden: Hur kombinera privata alternativ med rättvisa och optimal användning av skattemedel? Skolan: Hur kombinera valfrihet med likvärdig utbildning och social sammanhållning? Det är sakfrågor som direkt berör människors vardag men också är avgörande för samhällets utveckling. Här har alliansen mycket att vinna på att ta initiativet.
Visst finns det viktiga frågor som Alliansen blundar för. Men jag förvånas mest över hur inskränkt mediernas kritik är. En demokrati består inte enbart av en regering. Det finns också en opposition. Riksdagsvalet är inte och kommer aldrig att bli en folkomröstning huruvida Alliansen är “fräsch” eller trovärdig. Val i demokrati är aldrig folkomröstning, även om medierna alltid tycks bära på denna villfarelse. Det är i diktaturer man ibland arrangerar fejkade val där man får rösta ja eller nej till diktatorns makt.
I en demokrati står alltid olika regeringsalternativ emot varandra. Vilket alternativ har störst förtroende att styra landet kommande år? DET är frågan väljarna ställer sig. Men tydligen inte journalister. I sin journalistiska ideologi ska de alltid ställa makten till svars, regeringen ska nagelfaras. Oppositionen är ointressant, den har ju ingen makt (för tillfället).
Men jag tycker medierna borde granska politiken utifrån folkets och väljarnas perspektiv. Hur står sig Alliansen jämfört med alternativet? Om det alls finns något alternativ! Det borde ju medierna undersöka: finns det något regeringsunderlag för en annan regering än en Alliansregering efter valet 2014?
Jag har visat vilken soppa det kan bli om opinionsmätningarna får rätt: så kan (inte) en regering bildas 2014.
I dagsläget är parlamentariskt kaos det mest troliga alternativet till förnyat förtroende för Alliansregeringen. Är det så bra för Sverige? Varför ställs inte Stefan Löfven till ansvar för det kaos han kan orsaka i politiken och för svensk ekonomi, om han inte inleder organiserat samarbete med MP och V?
Om inget händer kommer vi väljare i september 2014 att ha två val: fortsatt Allians eller politiskt kaos att välja på. Då är Alliansens möjligheter att vinna god, tror jag, även om man inte är den mest perfekta regering man kan tänka sig.
Skälet till Alliansens slätstrukenhet är inte bara deras egen, utan att oppositionen är ännu mer lamslagen, tafatt och slätstruken. Politik på 10-talet har blivit att överträffa varandra i intetsägande och undanflyende utspel. Den som tiger bäst har vunnit mest i oppionsmätningarna. Här har svenska folket också ett ansvar. Varför stödjer man de som säger minst? Det vore intressant att höra proffstyckarnas åsikter om.