Om jag skulle få frågan vilken nu levande sosse jag har störst respekt för, är svaret enkelt. Han intervjuades i en hel timme i SVT:s “Min sanning” i veckan. (Har nu sett den i SVT Play).
Kjell-Olof Feldt, 81, är lika rak och säker idag som han var som finansminister på 1980-talet. Då tillhörde han alltid de mest beundrade männen enligt opinionsmätningarna och syntes och hördes mer eller mindre varje dag i någon av de två TV-kanalerna.
Jag gillar hans stil. Detta att på många frågor enbart svara: “ja” eller “nej” utan att utveckla vidare är underbart att se. Han har för egen del inget behov av att utveckla, det är upp till utfrågaren om man vill veta mer. Det är så befriande med en politiker som inte vill tjata andra till döds. Detta tillsammans med hans sarkasmer gör den timslånga intervjun underhållande och tar slut alltför snabbt.
Politiskt delar jag ju inte hans åsikter, även om han inte låg till vänster i partiet. Men han var och är en person vars resonamang man kan följa och därför respektera, även om man inte håller med. Kjell-Olof Feldt lutar mot upplysning och förnuft och tvekar inte att säga vad han tycker, även om han vet att han får mothugg.
Det finns ett mod i detta som jag gillar skarpt. Och som jag saknar hos många av dagens politiker. Feldt tänker inte i PR-termer, utan vädjar till lyssnarnas intellekt. Svåra beslut närmar han sig med fakta, inte med dogmer. Nödvändigheten av alternativ i välfärden är ett exempel, som han framförde redan på 1980-talet och då blev kallad “kanslihushöger”.
Feldt är den ende S-minister jag varit hemma hos, och som jag föredragit ärenden inför. Det var dock efter han avgått från politiken och engagerade sig i ideella sektorn. Han agerar inte annorlunda när kamrorna är avslagna.
I det ögonblick intervjun kom in på vinster i välfärden, blev det uppenbart att stora delar av den socialdemokratiska rörelsen idag inte ens kommit till den position som Feldt intog på 1980-talet. Det visar hur bakåtsträvande Socialdemokratin faktiskt är. Idag. Nu.
Det är på ett sätt skrämmande att en 81-årig tidigare finansminister som lämnade politiken för över 20 år sedan, fortfarande framstår som mer framtidsinriktad, offensiv och nytänkande än de som idag styr det socialdemokratiska partiet.
När intervjun tog slut framstod, för mig, Socialdemokratin som en tidsmaskin som bara kan resa bakåt i tiden. Feldt är däremot här och nu, kanske just därför att han hoppade av 1990.