Ett exempel som väl illustrerar vad som är problemet i integrationspolitiken finns i Göteborgsförorten Hjällbo. Vänsterpartisten och medarbetaren i hjälporganisationen Caritas, Gun Holmertz, har i Göteborgs-Posten slagit larm: Islamismen får allt större fäste i Hjällbo.
I radions Studio Ett, på temat Överdriven rädsla eller befogad varning?, berättar hon om upprinnelsen till artikeln: Flera föreningar delar gemensamma utrymmen i en fastighet i Hjällbo, men på senare tid har en somalisk barn- och kulturförening tagits över av män med skägg som inte tar hänsyn till andra hyresgäster i fastigheten.
Trots upprepade påpekanden tycks ingen våga ingripa mot männen. Därför skrev hon debattartikel i G-P. Efter den har hon blivit mordhotad.
Diskussionen i Studio Ett gick förbi dessa aspekter, blundade för mordhotet och det faktum att den somaliska föreningen vägrade ställa upp i radiointervju, för att utröna i vilken grad Gun Holmertz är rasist och islamofob.
Men vänta lite nu! Är det acceptabelt att någon som lyfter fram ett problem blir mordhotad?! Är det acceptabelt att en förening, islamistisk eller ej kvittar, breder ut sig och förhindrar andra föreningar att verka i lokaler som är gemensamma? Är det okej att fastighetsförvaltare och andra ansvariga låter bli att ingripa när någon, islamist eller ej, tar sig friheter på andras bekostnad?
Det är ju här kärnan i problemet ligger. Hade den somaliska föreningen tillrättavisats av ansvariga för fastigheten hade Gun Holmertz inte behövt skriva någon debattartikel. Hade somaliska föreningen slutat blockera korridorer och ta över gemensamma utrymmen vore snabbt problemet utagerat.
Men här har uppenbarligen ingen i ansvarig ställning sagt till männen i skägg att de ska följa samma regler som andra. Förmodligen av rädsla för att bli mordhotad.
Det är problemet! Ska vi acceptera att vissa, islamister eller ej, använder hot om våld och död för att få sin vilja igenom?!
Men om det handlade inte det 18 minuter långa samtalet i Studio Ett. Nej, det var Gun Holmertz vandel som skulle granskas, inte männen i skägg.
Hur kan så många missa att detta är kärnan i problemet med radikal islamism? Oviljan, ja, vägran att delta i ett demokratiskt samtal och följa de sociala koder som råder i Sverige, det vill säga att ge och ta under ett samtal präglat av ömsesidig respekt.
Det är denna vägran att ens erkänna det svenska/västerländska sättet att lösa uppgifter som är problemet. Ska dessa krafter som runt om i världen vägrar erkänna andra än sina egna dogmer, tillåtas härja fritt och mordhota dem som tar upp synpunkter på deras hänsynslösa agerande?
Om detta säger inte Studio Ett och Gun Holmertz kritiker flasklock.
Istället anklagas hon för stereotypa (läs: rasisitiska, islamofobiska) uttalande därför att hon i sin debattartikel nämner att männen har skägg.
Själv associerade jag till Sven Stolpe som ofta kallade hippievänsterns företrädare för “rödskäggen”. Åt det log man eftersom man på den tiden kunde göra skillnad på ironi och förakt.
Men vi får inte ironisera eller skämta om islam. Det är haram, förbjudet. Skämt om kristendom är okej, men inte om islam. Innebörden av detta sätt att särbehandla olika religioner är att man avsäger sig alla ambitioner om integration. För att integrara muslimer i Sverige måste vi kunna driva med profeten på samma sätt som exempelvis Monty Python skämtade med Jesus i “Life of Brian”.
Se där, ännu en av de många motsägelsefulla och hycklande förhållningssätt som gäller i svensk samhällsdebatt om islam.
Gun Holmertz har givetvis rätt i att den somaliska föreningen har skyldighet att följa samma regler som alla andra. När den uppenbarligen inte behöver göra det därför att de är islamister, är det ett tecken på ökad islamisering i hennes förort Hjällbo.
Svårare än så är det inte.
Se mer: SvD. (Andra intressanta bloggar om politik, integrationspolitik, islam, fundamentalism, islamism, rasism, islamofobi, demokrati)