Många har kommenterat söndagens debatt. Dagens Industri summerar väl:
Alliansledarna gjorde allt för att hamra in budskapet att oppositionen vill höja skatterna och gasa på med nya utgifter. KD-ledaren Göran Hägglund beskrev de rödgrönas alternativ som ”tre nyanser av skattehöjningar”, medan Folkpartiledaren Jan Björklund hävdade att Vänsterpartiets politik skulle förvandla Sverige till Nordeuropas Grekland. Centerledaren Annie Lööf anklagade Stefan Löfven för att låta som en kopieringsmaskin.
”Löfven höjer skatterna och Fridolin gör av med pengarna”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt.
Oppositionen upprepade gång på gång att alliansen misslyckats med jobben och försökte måla ut regeringen som trött och idéfattig.
Men när dessa omedelbara och uppenbara iakttagelser noteras återstår det riktigt intressanta: vad betyder dessa taktiska upplägg för valrörelsen?
För det första kan man konstatera att alla, utom möjligen V och SD, ser trovärdighet hos mittenväljarna (alternativt uttryckt: de osäkra, lättrörliga väljarna) som det allra viktigaste målet att uppnå. Och alla (utom V och SD) vill uppnå detta genom att framstå som seriösa, pragmatiska, försiktiga, allvarliga och därigenom uppfattas som regeringsdugliga. På detta sätt uppnår man det förtroende som krävs för att få väljarnas röster på valdagen.
För det andra: om detta är strategin förefaller det för mig som meningslöst att anklaga den andra sidan för att vara “trött och idéfattig” – det är ju det väljarna vill ha (om strategin är rätt), eller rättare sagt, väljarna är mer rädda för massor med radikala förslag än för få och små förslag. Här haltar Socialdemokratins strategi.
För det tredje: det är knappast genom att angripa motståndarna man uppnår strategin. Angrepp upplevs som aggressivt och föga konstruktivt. Det leder inte till stärkt förtroende som seriösa regeringsbildare. Jag förvånades över att Löfven överhuvudtaget använde den aggressiva tonen som mer låter som Håkan Juholts strategi att fräsa på lite hur som. Den som vill framstå som seriös ska naturligtvis tala om sin egen politik, inte andras. Här höll inte Löfvens tonfall och ansats ihop med innehållet i budskapet.
För det fjärde: den regeringsbildare som vill framstå som trygg och seriös måste kunna tala om vilka man ska bilda regering med. Det är ju själva förutsättningen för att alls vara ett regeringsalternativ i folks ögon. Men här avvisar Socialdemokraterna frågor om hur det ska gå till om vänstersidan får majoritet. Väljarna förväntas köpa grisen i säcken. Man ska inte bry sig om vilket inflytande Jonas Sjöstedt (V) får över skatterna och Gustaf Fridolin (MP) får över bensinpriset. Det ger inget seriös intryck. Att vädja till väljarna om att chansa utan att veta, är knappast det tryggaste vägvalet. Då är ju Alliansen mer trovärdig eftersom i det fallet vet man vad man får.
Alla mediekommentarer i Sverige de två senaste dygnen har betonat hur trovärdig Stefan Löfven som person framstår. Jag har i det avseendet ingen avvikande mening, utan skrev ju redan 2010 att Löfven är den enda vinnarskallen S har.
Men!
Väger Stefan Lövfens personliga trovärdighet upp alla de fyra punkter jag ovan radat upp som brister i logik för budskapet man vill nå ut med?
Det är den intressanta frågan.
Och mitt svar är: troligen inte. Stefan Lövfen är inte en känd och etablerad person i Sverige. Väljarna vet inte var man har honom eftersom han inte på den riktigt offentliga politiska scenen etablerat sig. Och han hinner inte göra det i opposition fram till valet om två år. Den där folkliga trovärdigheten kräver många års daglig närvaro i folkmedvetandet. Löfven har ju snarare valt att hålla sig borta från medierna.
Nej, min slutsats är att Alliansen kommer att bli omvald 2014 om de taktiska val som demonstrerades i söndagens partiledardebatt blir rådande de kommande två och ett halvt åren.
Oppositionen har inte visat att de kan vinna över Alliansen med i det taktikupplägg de nu valt att tävla i: förtroendefull regeringsduglighet.
Se mer: SvD, AB, SVT (Andra intressanta bloggar om politik, debatt, Stefan Löfven, SAP, Alliansen, regeringsduglighet, val 2014)