SÖNDAGSKRÖNIKA: Jag får frågan ibland. Sedan Annie Lööf tillträdde som partiledare och näringsminister i september har hon inte gjort några tydliga avtryck. När hon efter några månader i det nya jobbet intervjuades i magasinet Neo, uppfattade många det som att hon retirerar från de tydligt klassiskt liberala ståndpunkterna som hon förut framfört och som gjorde henne till en spännande debattör och politiker.
Mitt svar är: vänta bara! Det är mer än ett skämtsamt svar.
I vår mediala tid är det lätt att underskatta vilka extremt tunga uppdrag det är som Annie Lööf nu fått förtroendet att inneha. Att bli partiledare i Sverige är en mycket utsatt och svår position. Se bara på Håkan Juholt, Maria Leissner, Mona Sahlin och Lennart Dahléus. De hade lång erfarenhet av partipolitik, men föll omedelbart då de blev partiledare. De klarade inte av den nya roll det innebar att… leda.
Och ändå: ingen av dessa blev samtidigt statsråd och chef över ett av de tyngsta departementen i regeringskansliet. Före Annie Lööf är det ingen i svensk historia som samtidigt blivit partiledare och för första gången statsråd.
Centerpartiets nye ordförande har fullt upp med att på rekordkort tid sätta sig in i rollen som ledare för både sitt parti och sitt departement.
Den liknelse jag kommer att tänka på är när Thorbjörn Fälldin tillträdde som statsminister 1976, efter mer än 40 år av oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav. Att leda landet hade ingen annan än en inre krets inom S erfarenhet av. Det stora och tunga ansvaret märktes i Fälldins tal.
När jag i skriften ”Rikstingstalen” studerade Fälldins årliga tal på partiets högtidsdag från 1971 till 1985 upptäckte jag att talen efter tillträdet som regeringschef blev mer återhållsamma. Han hade att ta hänsyn till den nya situationen och han hade inte fullt grepp om alla aspekter av att regera landet. Men med åren kommer engagemanget tillbaka.
Mats Svegfors sa en gång att det verkliga regeringsskiftet inte skedde 1976 utan 1980, eftersom det var först med den andra mandatperioden som regeringen började föra sin egen politik och inte bara förvalta den socialdemokratiska. Man började helt enkelt bli varm i kläderna.
Jag menar att Annie Lööf är just i denna inledande fas då hon måste ta in allt nytt ansvar som hennes nya tunga uppdrag kräver. Hon måste ta in hur hon ska använda de nya positionerna för att på bästa sätt gynna de värderingar som hon står för.
När denna läroperiod är över, och hon har tid (ungefär två år) fram till valrörelsen drar igång i början av 2014, tror jag vi kan förvänta oss en kraftfull och pådrivande centerledare.
Men hur går det? Klarar hon av det?
När PJ Anders Linder i senaste Neo kommenterar intervjun med Lööf jämför han henne inte med Fälldin utan med Margaret Thatcher. Den senare fick vänta mer än tio år som parlamentsledamot innan hon blev utbildningsminister och sedan fem till innan hon blev partiledare. Lööf förkortade dessa 16 år till 5. Linder skriver:
Hon har gått från inkryssat stjärnskott till mogen makthavare på en dryg mandatperiod, och hon har lagt sig till med och gjort sig av med precis lagom mycket under resans gång (…) Idealismen och övertygelsen finns på plats, men ivern att flagga med dem är inte riktigt densamma.
Skillnaden mellan att vara idéburen resultatpolitiker och principstyrd ideolog illustrerade hon redan i FRA-debattens 2008. Och ja, det var hennes ”eldprov”. Hon såg att viktiga värden behövde balanseras och i stället för att köra huvudet i väggen lade hon krutet på att få fram något konstruktivt.
Där lade hon grunden till sitt partiledarskap. En politisk ledare måste veta vad hon vill men kan sällan unna sig att vilja bara en enda sak (…) Frågan är om hon även har den tjurskallighet och osmidighet som behövs. Har hon kraft och jävlighet nog att skapa betydelsebärande konflikter?
Jag instämmer i detta. Se bara på hur en annan av FRA-kritikerna, Birgitta Ohlsson (FP) agerade. Istället för att som Lööf, av regeringen kräva betydelsefulla förändringar (domstolsprövning), ropade Ohlsson ut sin frustration i medierna för att sedan lägga ner sin röst i riksdagen. Där demonstrerades skillnaden mellan en ledare och ett tomtebloss.
För mig vore det en stor besvikelse om hon inte visar sig jävlig nog (eller djärv nog, som jag hellre skulle kalla det) att utmana Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i regeringen om entreprenörskapets frihet. Lööf har på nära håll sett hur Maud Olofssons vänliga samarbete inte belönades av Moderaterna utan snarare utnyttjades.
Lööw måste visa integritet, skärpa i förslagen och moraliskt mod att ta strid i regeringen för de frågor som hon och Centerpartiet anser angelägna för att minska arbetslösheten och fullfölja arbetet mot utanförskapet.
Man kan aldrig veta om en person klarar den ojämförbara stress och press som arbete i landets absoluta maktcentrum medför. Men det skulle förvåna mig högeligen om inte Annie Lööf klarar den utmaningen lika självklart som de utmaningar hon i snabb takt övervunnit hittills.
Att hon tar tid på sig, till skillnad från exempelvis Juholt, är inget svaghetstecken. Tvärtom.
(Andra bloggar om politik, ideologi, regeringen, frihet, Alliansen, Annie Lööf, Centerpartiet, i)