SÖNDAGSKRÖNIKA: I Europa är Sverige ett av ytterst få länder som sedan 2008 gått igenom finanskris och efterföljande statsskuldkris relativt starkt.
En del av förklaringen kommer nu från tankesmedjan Heritage: när det gäller avregleringar och privatiseringar har det gått ovanligt fort i vårt land. Sverige har sedan 1996 snabbare än något annat land klättrat i rankingen över ekonomisk frihet.
Det gäller allt från friskolor till arbetskraftsinvandring.
Dessa avregleringar har gjort vår ekonomi mer flexibel och därmed bättre kunnat ta tillvara människors skaparkraft. Det har gjort ekonomin mer dynamisk.
Men att vi nu är friare än förr och friare än många andra länder i Europa säger egentligen inte så mycket. Sverige var ett mycket hårt reglerat land, och Europa är dåligt rustat för den globala konkurrensen.
Eller som Helsingborgs Dagblad skriver i ledarstick (här):
Samtidigt visade tidningen Dagens Samhälle i veckan att de kommunala arbetsgivarna fortfarande har en stark ställning i till exempel välfärdssektorn. I snitt låg kommunernas inköp av privata tjänster på 14 procent år 2010. Men skillnaderna i landet var stora. Täby i topp med 48,2 procent och Fagersta i botten med 0,4 procent. Tänkvärt när man i förändringarnas spår lätt får för sig att avregleringarna satt väldigt stora avtryck i till exempel välfärdssektorn.
Sverige måste gå vidare. Det är som en frisk vind när Centerpartiet och Folkpartiet nu vågar tala om sänkta ingångslöner (här). Ska vi komma tillrätta med arbetslösheten och kunna använda alla människors förmågor i ekonomin kan de inte överprissättas. Med lägre trösklar får ekonomin en skjuts framåt och de som stått utanför arbetsmarknaden kan börja bidra till samhällsproduktionen.
Vi behöver alltså mer av avregleringar av hinder för en smidig och stark ekonomi.
Jag har sedan Nya Moderaterna började ta avstånd från liberaliseringar i arbetsrätten påpekat att den hållningen står i strid med arbetslinjen. Förr eller senare måste Moderaterna välja: fortsätta minska utanförskapet eller behålla den hårt reglerade arbetsmarknaden. Redan i min eftervalsanalys månaden efter valsegern 2006 sa jag vid en konferens i Oslo:
Denna gång har de borgerliga ett förändringsmandat. Ett försiktigt, mycket försiktigt, sådant, men ändock. Och det är viktigt. För nu pressas den borgerliga regeringen att uppfylla sin agenda: se till att jobben kommer.
Somliga menar att detta löfte inte kan uppfyllas med de marginella förändringar i systemen som den borgerliga alliansen föreslagit. Och att det därmed blir regeringens fall.
Jag håller med om att här finns en motsättning. Det krävs betydligt större systemförändringar för att skapa nya jobb i Sverige än alliansen gick till val på.
Men för mig är detta rena lyckokastet! Och det är min huvudpoäng här idag. Vilket löfte är viktigast? Att bara genomföra de marginella förändringarna man presenterat – eller att nå målet om fler jobb?
Svaret är givet. Jobben är viktigast. Och räcker inte de marginella förändringarna har Fredrik Reinfeldts regering mandat att vidta större och mer genomgripande förändringar. Man har svenska folket med sig när det gäller problembeskrivningen. Då är det också möjligt att förklara varför mer avregleringar och lägre skatter är nödvändiga. För att skapa jobb!
Vi är där nu. Ska Moderaterna sluta hävda arbetslinjen? Eller gå vidare med reformerna som stärker ekonomin?
Det blir det mest avgörande vägvalet inför valet 2014. Det kan vara så att det hänger på Centerpartiet och Folkpartiet att stå på om fortsatta reformer, så att Moderaterna inte har något annat val än att fortsätta på Alliansens väg. Moderaterna måste helt enkelt förhindras att sjunka ner i självgodhet och lättja, vilket det skulle innebära om man slutar förespråka förändring och nöjer sig med att stå för socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik i hopp om att slippa tuffa debatter.
Om Alliansen väljer att fortsätta den liberala ekonomiska politiken kommer man att möta hårt motstånd i valet 2014. Men man har alla chanser att vinna mot en splittrad opposition som bara är emot.
De som tror att Alliansen lättare skulle vinna om man slutar driva politik i förhoppningen att man inte stöter sig med någon, kommer på valnatten att möta den krassa verklighet som Göran Persson fick uppleva 2006: självgod förvaltning av status quo är ingen valvinnare.
Se mer: SR, SvD, Mises.se (Andra intressanta bloggar om politik, arbete, arbetslinjen, Alliansen, regeringen, arbetslöshet, bidragsberoende, jobb, sysselsättning)