Kort efter det att jag skrev förra inlägget om äldredebatten i riksdagen höll centerledaren och näringsministern Annie Lööf inledningstal på Centerpartiets kommunaldagar i Västerås.
Hon framför just det budskap jag tycker är det väsentliga i debatten om vinst. Hon ger exempel på entreprenörer som utvecklat välfärdstjänster och sa:
[H]undratals entreprenörer i välfärden är beviset på att det inte är valfriheten eller vinsten som är välfärdens problem. Verklig valfrihet ändrar maktförhållanden inom välfärden totalt. Makten flyttas från administratörer och planerare till äldre, anhöriga och familjer …
Låt oss också vara självkritiska. På många håll har kommuner och landsting inte varit tillräckligt goda beställare. Man har jagat kostnader genom upphandling via LOU istället för att införa verkliga valfrihetssystem. Man har brustit i uppföljning av kvaliteten. Detta måste vi se och målmedvetet förändra. Men när andra ropar högt om att förbjuda välfärdsföretag och valfrihet, så ska vårt svar vara mer valfrihet – inte mindre. Mer självbestämmande – inte
mindre …
Låt oss börja jaga våra politiska motståndares ihåliga argument om vem som äger huset som omsorgen drivs i, med svar om självbestämmande och kvalitet. Våra äldre förtjänar ett parti som entydigt står på äldres sida gentemot de som vill vrida klockan tillbaka och öka förmynderiet …
Det finns tre stora utmaningar i välfärden. Plånboken, Personalen, Pluralismen. Det vill säga; Framtida finansiering, rekrytering av personal och sist, men inte minst, mångfalden och kvaliteten.
Och Lööf syftar inte bara på stora kommuner, utan också på små kommuner där det ofta heter att man inte har underlag för valfrihet:
Du kanske tänker: men i vår lilla kommun har vi bara underlag för en vårdcentral, ett äldreboende och en skola. Vad är det för mening med valfriheten då? Stor mening. Verklig valfrihet innebär att den som behöver tjänsten – den äldre, eleven eller patienten – är den som i grunden är uppdragsgivare. Så även i en liten kommun är valfrihet grunden för att själv få bestämma över sitt eget liv.
Det här klargörandet är mycket viktigt, för det visar att Annie Lööf inte bara är en instrumentell politiker – en sådan som vill ordna saker och ting praktiskt (som Fredrik Reinfeldt kan misstänkas för) – utan en värdebaserad politiker som ser till djupare aspekter än de uppenbara.
Makt hos människorna kan innebära att människorna gör ”fel” val ur en politikers perspektiv. Därför har vi väldigt få politiker i Sverige som vill låta människorna bestämma. Man anser etablissemangen är bättre på att fatta beslut.
Mest aktuella exempel på det är jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) som häromdagen förklarade att föräldrar inte är pedagoger och därför ska familjerna lämna ifrån sig makten över barnen till statens experter.
Här står Annie Lööf på medborgarnas sida, medan Sabuni står på förmyndarnas sida.
Jag tror denna motsättning kommer att växa i Sverige framöver. Det handlar inte bara om hur mycket pengar som avsätts för en viss välfärdsservice. Det handlar lika mycket om vem som har makten att kontrollera och utforma dessa tjänster.
Det är en mycket intressantare diskussion än den om vinst ska tillåtas eller inte. För självklart måste vinst existera också i vård och omsorg. Det är vinsten som ger möjlighet till utveckling. Dock gäller det att utforma system som gör att marknadsekonomins kvalitetskontroll fungerar, vilket stora kommunala upphandlingar (som Carema) inte lever upp till.
(Andra bloggar om politik, äldre, äldreomsorg, frihet, egenmakt, privatisering, välfärd, Carema, Annie Lööf, Centerpartiet, i)