I Svenska Dagbladet har PJ Anders Linder om budgetförslag från Storbritanniens nya liberalkonservativa regering, Miljardrullningen har nått vägs ände:
[Finansminister] Osborne får kritik från bedömare som menar att sparandet kommer för tidigt och snabbt och äventyrar återhämtningen. Jag tillhör dem som tror att kritiken är fullständigt missriktad.
När budgetunderskottet motsvarar över 10 procent av BNP, statsskulden drar iväg och andra EU-länder har stora problem med kreditvärdigheten är chanserna att en saneringsplan skapar förtroende mycket större än riskerna för att den kyler av. Löften om att man ska börja spara i morgon inger ingen respekt.
Medborgarna kanske inte genast jublar i sin egenskap av väljare, men som konsumenter, sparare och företagare får de hopp om att det kan bli ordning och reda i affärerna igen.
Ja, det är när krisen är akut som de flesta människor förstår att något måste göras. Det är då det också i en demokrati finns vilja till uppoffring nu, för att nå fördelar på sikt. Det är synd att demokrati inte uppbringar denna klarsyn i andra tider än i kristider, men när förutsättningarna väl finns då måste en regering agera kraftfullt och verkligen se till att lösa problemen. I detta fall skenande budgetunderskott.
Frågan är vilken politik en S-V-MP-regering skulle föra om den tillträdde efter valet i september. Risken finns att man följer Labours taktik, som nu kritiserar regeringen för att den gör något åt problemen. Skulle Mona Sahlin verkligen kunna hålla igen pengapungen, när Lars Ohly och andra vill sprida skattemedlen för vinden?
(Andra intressanta bloggar om politik, Storbritannien, ekonomi, Tory, Socialdemokaterna, Labour, budgetunderskott)