 Scen ur filmen “Allah Ho GayBar” som Lars Vilks visade samt bild från tumultet som uppstod. |
Nya Wermlands-Tidningen tar upp mer djupt liggande aspekter om varför journalister, politiker och kulturetablissemang är så ljumma i försvaret av yttrandefriheten efter det att konstnären Lars Vilks misshandlats under en föreläsning vid Uppsala universitet, En dansk skalle mot demokratin:
Detta till trots så verkar många inte ta det inträffade alltför allvarligt. SVT:s Rapport valde till exempel på tisdagskvällen att toppa sin 19.30-sändning med den mindre eggande nyheten om utvisningen av en syrisk diplomat. Överlag präglas också kommentarerna kring händelsen, liksom tidigare vid liknande incidenter, av en närmast loj attityd av typen ”Jo, men…” som antyder att karln får skylla sig själv. […]
Vad det egentligen handlar om är ergo att Lars Vilks är småjäklig mot muslimer. Att vara elak mot kristna, däremot, är finemang! Och i den absurda världsbild som råder uppe i den svenska kultureliten är detta en fullt logisk paradox.
Denna präglas nämligen av en osedvanligt svår form av det självförakt som i USA fått namnet white guilt, vilket innebär att vita människor av historiska (och i praktiken därmed även ideologiska) skäl bör tycka illa om allt som är västerländskt hur bra, väl fungerande och positivt det än är. Och istället omfamna andra kulturer och dess egenheter hur felaktiga, galna och destruktiva de än må vara.
Och så får man givetvis tycka! Det är bara erbarmligt synd att de som gör det inte har Lars Vilks civilkurage att ställa sig på en scen och tala ur skägget. Istället producerar de först förnumstiga inlägg på ledar- och debattsidor om nödvändigheten av respekt och tolerans. Och vägrar sedan ta en seriös debatt med de som tycker annorlunda. Ynkedom skulle man kunna kalla det. Men då blir man väl stämplad som bigott.
Sista stycket är lysande.
Själv har jag varit inne på att det är feghet som får svenska etablissemang att inte stå upp för våra västerländska värderingar. Om de som säger sig företräda en miljard människor börjar hota oss i lilla Sverige, då är det bäst att lyda – så som vi gjorde när tyskar började gorma och hota i 1930-talets början.
Jag har också jämfört dagens svenska medielandskap med det tyska medieklimatet under Weimarrepubliken, som i blogginlägget Så kunde Weimarrepubliken bli nazidiktatur. Inlägget lyfter fram en av de få chefredaktörer i Tyskland som vågade kritisera Nazistpartiet, den konservative Fritz Gerlich på föregångaren till Süddeutschen Zeitung. Han vek inte ner sig när brunskjortorna krossade redaktionens fönster och hotade journalister. Det gjorde däremot alla andra tidningar. Därför kunde nazisterna oemotsagda sprida sina lögner under Weimarrepubliken och växa sig stora. Journalistkåren höll käften. Man föll undan för hoten. Precis som man gör inför religiösa extremister i dagens Sverige.
Men Nya Wermlands-Tidningen ger en mer djupgående förklaring till varför journalister, kulturelit och socialliberaler inte blir upprörda när yttrandefriheten attackeras.
Det är något att fundera över i dessa klämdagarnas lugn…
Se mer: Han blev vittne till misshandeln av Lars Vilks, UNT TV: Attacken mot Vilks, Attacken mot Vilks är inget enskilt fenomen, Polisen utreder våldsamt upplopp, Vilks attackerad under föreläsning, Tre greps för attacken Kritik mot våldsmännen, Konstvärldens stöd lamt och tyst, Jag har fått ett nytt mordhot, Lars Vilks hemsida hackad, Jag har passerat the point of no return, ”Varför vill han förnedra oss?”, Vilks tillbakavisar kritik, Muhammedtecknare en säkerhetsrisk. (Andra intressanta bloggar om politik, yttrandefrihet, tolerans, liberalism, frihet, islam, islamism, fundamentalism, terrorism, överfall, misshandel, hot, islamofobi, rasism, integration, integrationspolitik, media, medier, mediekritik, journalistik, kultur, konst, provokation, Lars Vilks)