PJ Anders Linder skriver i SvD:s ledarblogg från ett seminarium om Sveriges statsministrar under de senaste 100 åren:
Så småningom fick han [Olof Ruin] frågan varför det blev borgerlig seger och regeringsskifte 1976-1982. Den naturliga motfrågan är rimligen varför det inte hände långt tidigare, men listade andra svar: övergången till enkammarsystem, socialdemokratiska problem under Palme, centerpartiets tydligt borgerliga profil 1976. Och så lade han till: “Och så kan det väl vara så att folk helt enkelt tyckte att det var dags för förändring.”
Jovisst. Men varför dröjde det ända till 1976?
“Sverige är ett vänstersamhälle”, sade Björn von Sydow. Här kan man bara vinna val på jämställdhet och jämlikhet. Jag tror det stämmer att det finns ett egalitärt drag i svensk kultur, men jag är inte alls lika säker på att detta automatiskt leder till vänstertänkande. Jämlikhet kan betyda lika resultat men också lika chanser.
Detta är en central iakttagelse. På samma sätt som vänstern inte har monopol på “godhet” eller på “rättvisa”, har man det naturligtvis inte heller på jämlikhet.
Min uppfattning är att de borgerliga varit dåliga på att förklara hur deras uttolkningar ser ut för dessa värdeladdade ord. När man väl haft partiledare som gjort det, som Fälldin i matchen mot Palme (se förförra kommentaren), vann man också val.
Se mer: Sveriges statsministrar. (Andra intressanta bloggar om politik, statsminister, regeringen, Socialdemokraterna, historia)