Vill man förstå vad EU är — och inte är — ska man ta del av analyser från experter utanför Europa. De har förmåga att se unionen som union, och inte utifrån sitt eget hemlands introverta perspektiv.
Därför är det intressant att magasinet American Interest har startat en artikelserie om Europa. Professorn i historia (vid Georgetown, Harvard mfl) Walter Laqueur, skriver i Better Fifty Years of Europe?
Även om han hoppas att Europa ska komma ur sin nedåtgående spiral som världsmakt och betydande ekonomi, och bli en betydelsefull allierad till Amerika, delar han ut välriktade slag mot hur europeiska makteliter agerar.
Han tar biståndspolitiken som exempel. Europa delar ut 60 miljarder euro i bistånd, och tillsammans med USA står Europa för halva FN:s budget.
Man skulle kunna tro att denna massiva mjuka makt förvandlas till inflytande, men så har inte blivit fallet. Europas inflytande över Förenta Nationerna har totalt runnit ut […] Oavsett om det gällt Zimbabwe, Sudan eller Burma eller någon annan plats där mänskliga rättigheter uppenbarligen kränkts har västvärlden undantagslöst blivit nedröstad.
Walter Laqueur vänder sig emot de amerikaner som visar skadeglädje över hur européerna som högfärdiga “do-gooders”, tappar inflytande över internationell politik. Det är USA och Europa som tillsammans står för mänskliga rättigheter i världen. Dessa gemensamma värden behöver stärkas globalt, och då behöver USA och Europa varandra.
Instämmer helt. Den här bloggen har med all önskvärd tydlighet vänt sig mot antiamerikanism. Just av det skälet att bara Europa och Amerika kan sprida frihet, demokrati och mänskliga rättigheter till världens mörkaste hörn. Ingen annan kommer att göra det. Tvärtom. Kina, Ryssland, Iran, Venezuela m fl vill tränga tillbaka dessa västvärldens påfund.
Walter Laqueur ser Europeiska unionen som en förklaring till kontinentens försvagning. Inte unionen i sig, men på det sätt som den vuxit fram:
Om Europa menade allvar med att värna sin ställning som en global maktfaktor borde Europas eliter hamra fram en gemensam utrikespolitik, försvarspolitik och energipolitik, och bygga institutioner som understöder politiken. Men etablissemangen har knappt förmått skapa en gemensam jordbrukspolitik. […]
Enligt Lisabonfördraget kommer nationella intressen och suveränitet att underordnas unionens resolutioner. Om det verkligen skulle hända vore det ett revolutionärt steg mot verklig Europeisk enighet. Men dess resolutioner är inte värda pappret de är skrivna på. Det är otänkbart för Frankrike (eller något annat europeiskt land) att underordna sina nationella intressen EU:s. Europas regeringar vill det inte, och Europas väljare ännu mindre.
Europa har inte ens varit särskilt bra på att låtsas att man menar allvar med en europeisk utrikes- och försvarspolitik.
Han hänvisar sedan till valet av två okända lättviktiga politiker till EU:s främsta poster. Valet av lady Ashton och Herman van Rompuy framstår som ett skämt för övriga världen.
Walter Laqueur avslutar med att konstatera att Europa har helt fel när man tror att “mjuk makt” styr framtiden. Det är fortfarande hårda maktpolitiska villkor som gäller. Detta har gjort “européerna svagare och mindre förberedda” att delta i det globala maktspelet.
Han hoppas dock att det finns tid för Europa att lära sig.
Det hoppas jag också. Och som jag ser det måste västvärlden hålla samman. Om Europa och USA gemensamt och tillsammans agerar för mänskliga rättigheter, frihet och demokrati, kan man försvara dessa värden från attackerna som kommer från auktoritära och totalitära krafter.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, fundamentalism, diktatur, försvarspolitik, försvarsmakten, Lissabonfördraget, solidaritetsklausul, säkerhetsgarantier, EU, EU, FN, Nato, USA, Europa, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet)