Olika undersökningar visar att många ungdomar mår allt sämre, är oroliga och nedstämda. I ledarsticket Normlösheten är boven sammanfattar Östgöta Correspondenten orsakerna träffsäkert: Snarare än samhällets och skolans krav handlar det om förväntningarnas motsägelsefullhet:
[D]u ska både prestera i skolan och hinna extrajobba för att kunna köpa de rätta statusprylarna, hinna träna och hålla dig i form och lägga undan pengar för att resa. Du ska både vara en cool festprisse, ett åtråvärt sexobjekt och dessutom ha spetsbetyg för att komma in på en statusutbildning.
Allt för att leva upp till den mediernas idealbild som fått ersätta de normer och ramverk som tidigare förmedlades av familjer, skola, kyrka och föreningsliv. Trycket är i själva verket ett vakuum.
Ja, ju högre materiell standard vi fått, desto mer saker kan vi göra. Men dygnet har inte fått fler timmar. Vi måste lära oss att prioritera vad som är viktigt och vad som i och för sig vore kul men som vi inte hinner med.
Det paradoxala har hänt att samtidigt som valmöjligheterna ökat har vår förmåga att prioritera minskat. Banden till familjen och den lilla världen där man kan vara sig själv utan påklistrade attityder har tunnats ut. Vår inre kompass får därmed inte chans att utvecklas, den egna identiteten blir svag.
Istället söker man bekräftelse i den ytliga stora världen. I kläder, i aktiviteter som visar upp någon man vill vara, men som har lite att göra med vem man egentligen är.
För mig är det uppenbart att den förda välfärdspolitiken bidragit till denna utveckling. Människor ska skyddas från ansvar för svåra beslut, och lindas in i bommul. Det man skulle kunna lösa i gemenskap med nära och kära har staten tagit över. Därför tunnas de normskapande arenorna ut. De unga lär sig inte vad livet handlar om.
Se där, lite existentiella funderingar så här på måndagsmorgonen.
(Andra intressanta bloggar om politik, oro, vanmakt, normer, normlöshet, vård, välfärdsstat)