I sin DN-kolumn Här men inte där vidareutvecklar Lena Andersson den viktiga diskussion som startades i senaste Axess, om paradoxerna i mötet med islam:
I det offentliga samtalet finns en del förbryllande företeelser. En sådan är att vänstern betraktar viss religionskritik som rasistisk. En annan, med samma rot, är Feministiskt initiativs synbarliga ointresse för effekterna av genusproblematiken i mainstream-islam, med dess extrema särartssyn på könen. Vem hade trott att det progressiva tänkandet skulle hamna i denna intellektets återvändsgränd.
Franske filosofen Michel Foucaults stöd till den islamistiska revolutionen i Iran 1979 är ett tydligt exempel på hur vänstern ger upp alla västvärldens värderingar för att stödja ”den andre”. Lena Andersson skriver:
För att förstå varför Foucault stödde en revolution som ströp samtliga värden han höll för riktiga i det egna samhället tvingas man till antagandet att det handlade om något annat än Iran och iranierna; nämligen om en strid mot upplysningens värdeliberala tankehegemoni i den egna kultursfären. Och striden vanns. Successivt började individbaserade och universalistiska synsätt ersättas med gruppbaserade och kulturrelativism. Klass byttes mot etnicitet som analysverktyg. Men önskan om att upphöja andra kulturer och bli medveten om sin västliga självbelåtenhet formade sig samtidigt till en ängslig distansering, ett främmandegörande och ett förnekande av likvärdiga behov.
Exakt. Klass byttes mot etnicitet. Grupp mot grupp. Istället för att integrera har vänstern bidragit till att öka motsättningarna mellan olika gruppidentiteter. Där liberaler och konservativa ser individen, ser vänstern en kulturell företrädare för ett kollektiv.
Detta är roten till det mesta som gått fel i integrationen av nykomlingar i Europa.
Senaste veckan har bloggen lyft fram tre kvinnor med knivskarpa analyser, Pernilla Ouis i Axess, Nalin Pekgul inom Socialdemokratin och nu Lena Andersson i DN. Alla har bidragit med synnerligen central kritik mot hela det svenska politiska komplexet och dess oförmåga att agera värdeliberalt.
När ska partiledningarna vakna? När ska politiker våga börja föra denna för Sveriges framtida sammanhållning helt avgörande filosofiska diskussion?
Och varför har de hittills lämnat walkover i tidens mest brännande frågeställningar?
Jag är skakad av partipolitikens totala verklighetsfrånvända attityd. Man blundar, håller för öronen och tiger.
Det är ett ovärdigt ledarskap. Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, Göran Hägglund, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand borde ha något att säga.
(Andra intressanta bloggar om politik, etnicitet, etnifiering,integration, integrationspolitik, utanförskap, kultur, kulturrelativism,religion, religionsfrihet, kristendom, islam, muslimer, fundamentalism, islamism, rasism, islamofobi, demokrati, MR, frihet, liberalism, liberalism, värderingar, filosofi, Nalin Pekgul, Lena Andersson, DN, Pernilla Ouis, Axess)