En anledning till mitt förra inlägg om skillnaden mellan radikal och konservativ islam är artikeln av humanekologen Pernilla Ouis vid Malmö högskola i senaste numret av Axess, Halal-hippiens paradoxer.
Hon blottlägger flera paradoxer i mötet mellan väst och islam, paradoxer vi borde diskutera mera.
Hon inleder med den största av paradoxer, vänsterns stöd för auktoritärt religiöst förtryck:
Ändå stödde [Michel Foucault] den islamiska revolutionen och Khomeini, som praktiserade exakt det han kritiserade så briljant: det våldsamma utövandet av makt mot dem som skiljer sig från normen. Jag begriper det inte, men lever dagligen med hans arv: de vänsterradikala, genus- och diskrimineringsmedvetna studenterna, som i varje undervisningssituation där jag kritiskt undervisar om islam känner ett stort behov av att ge uttryck för protester mot mig och min undervisning. De tar ”den Andre” i försvar, denna okända Andre, icke-västerlänningen som blivit oantastlig i den akademiska världen.
Jag kallar Foucaults arv för halal-hippiens paradox. I sin iver att kritiskt ifrågasätta det västerländska moderna projektet, kolonialismens historia och förtrycket av ”den Andre”, är halal-hippien angelägen om att omfamna denna Andre med hull och hår, utan att uppfatta att just denna omhuldade Andre kan utöva precis samma mekanismer av förtryck, fast då inom sin egen grupp.
Den vänster som i svenska förhållanden vänder sig mot allt vad överhet heter, accepterar likt lamm på väg till slakt allt vad auktoritära ayatollor säger. Så om FRA fick en ayatollah som generaldirektör, skulle de genast anse all övervakning vara okej. Ja, de skulle med glädje riva ner allt skydd för integriteten. För den goda sakens skull.
Pernilla Ouis nämner hur vänsterextrema AFA ger sitt stöd till de mest reaktionära islamistiska grupperingarna i Rosengård. Hon kallar DN-Kulturs Andreas Malm för ”nykolonial” eftersom hans stöd till Hizbollah och syn på muslimer är ”överlägsen och paternalistisk”. Han vill vara beskyddande och omyndigförklarar muslimer som kritiserar islamistiskt förtyck.
Hon är också träffsäker när hon pekar på paradoxen i att islamister använder mänskliga rättigheter och individuell frihet för att förtrycka och begränsa just friheter och rättigheter.
Men hon kritiserar också liberaler som hon menar ”inte ser” att det trots allt finns reformvänliga, progressiva muslimer. Och därmed fastnar i ”vi-och-dom”-tänkande.
Den kritiken är ju inte alls lika stark som den hon riktar mot vänstern. Var finns dessa reformvänliga? I den internationella debatten kommer inläggen från två håll: å ena sidan muslimska religiösa ledare som hävdar islamsk lag och å den andra dissidenter som Salman Rushdie, Ayaan Hirsi Ali, Irshad Manji och ex-muslimer i Sverige. De senare får, med all rätt, stor uppmärksamhet. De vet mer om islam som religion och livsstil än vi som inte vuxit upp med den.
Det är knappast vi-mot-dom, utan bevis på att vi söker röster från den muslimska civilisationen som kan uttrycka de reformvänliga ståndpunkterna — men har förbannat svårt att hitta några. Särskilt personer i ledande ställning. Jag har i många år sökt muslimska ledare och auktoriteter med genuint moderata uttolkningar av islam, men bara funnit en enda: Wahid i Indonesien, i spetsen för en muslimsk rörelse med 30 miljoner medlemmar.
Sedan han dog förra året, känner inte jag till någon ledare med religiös auktoritet som är reformvänlig. Då är det inte så konstigt att debatten står mellan de som vill radikalisera islam och oss som vill skilja på religion och politik.
Pernilla Ouis skulle lika gärna kunna kalla svensk valrörelse för demonstration i ”vi-mot-dom” eftersom regering och opposition argumenterar emot varandra eftersom de är huvudmotståndare. Men vad tillför den beskrivningen? Ingenting.
Det blir också märkligt när hon menar att konservativa i västvärlden, de som värnar familjen, inte ser sin värdegemenskap med islam. Här frodas den traditionella rollfördelningen vars syfte är att skapa harmoni.
När jag funderat på de här paradoxerna, blev mitt svar det som framgår i förra blogginlägget. För att förstå hur muslimer uttolkar islam måste man använda rätt definitioner. Då blir det inte längre särskilt paradoxalt.
De fraktioner som sedan Irans revolution 1979 vuxit sig allt starkare i muslimska världen är de radikala, de extrema, som inte nöjer sig med att be till allah, utan som med brutal politisk makt vill omforma samhället. Dessa kallas islamister, men skulle i marxistisk mening lika gärna kunna kallas revolutionärer. De vill här och nu omstörta såväl muslimska samhällen som de västerländska.
Att dessa extremister med sin revolutionsromantik lockar till sig vänstern är ju inte ett dugg konstigt. Särskilt inte när islamisterna valt att attackera västvärldens frihet i syfte att ena muslimer, blir lockelsen extra stark hos gamla kommunister.
Av samma skäl blir dessa islamister fiender med liberaler och konservativa i väst.
Om de moderata och konservativa fraktionerna av islam skulle återfå initiativet, skulle motsättningarna med väst omdelbart minska. Liksom det terrorvåld som framför allt drabbar muslimer.
Det som inte är paradoxalt är att skiljelinjen nu, precis som i mitten av 1900-talet, går mellan totalitär omstörtning och liberalkonservativ samhällssyn. Då stod fascism, nazism och kommunism mot liberalkonservativa värderingar. Nu står radikal islamism mot liberalkonservativa värderingar.
Sett till dessa de allra mest grundläggande idé- och värdebaserade underströmmar kan mycket förklaras.
(Andra intressanta bloggar om politik, påsk, religion, religionsfrihet, kristendom, islam, muslimer, fundamentalism, islamism, rasism, islamofobi, demokrati, MR, frihet, integration, integrationspolitik, konservatism, liberalism, filosofi, moral, Pernilla Ouis, Axess)