Jämlikhet, ja – men vilken sort?

Under lunchseminarium hos Timbro idag argumenterade nationalekonomen Andreas Bergh vid Ratio mycket träffsäkert mot den jämlikhet som dominerar statistik och ekonomi, Är vissa mer jämlika än andra? (22 minuter in i bandet):

— Numera är det ingen som är emot jämlikhet. Den intressanta frågan är vad är det som ska vara jämlikt fördelat?

Bergh gav fyra nivåer på jämlikhet:

— Det kan vara [1.] grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, det kan vara [2.] något slags mått på möjligheter om vad man faktiskt kan göra med sitt liv, det kan vara [3.] mått på inkomsten, eller det kan vara [4.] att alla ska ha det precis lika bra.

Riktigt vasst blev det när han sedan kritiserade de mått på jämlikhet och klyftor som dominerar svensk debatt:

— I Sverige råkar vi ha en jämlikhetsdiskussion som enbart fokuserar på inkomst. Och inte vilken inkomst som helst, utan enbart på årlig inkomst. Och inte vilken årlig inkomst som helst, utan på årlig disponibel inkomst på hushållsbasis justerad enligt SCB:s konsumtionsekvivalenstal.
— Vad innebär då det? Det betyder att man i inkomststatistiken bygger in ett antal statistiska schabloner om hur folks försörjningsbörda ändras när de exempelvis flyttar ihop eller skaffar barn. […] Det betyder att om en rik tjej flyttar ihop med en mindre rik kille, så ökar jämlikheten av att de blir sambos. Vi blir också rikare för att de delar på brödrost, osthyvel, säng, hemförsäkring och annat. Däremot blir vi fattigare om de skaffar barn, eftersom det är en försörjningsbörda.
— Det här sättet att räkna inkomstfördelning gör att bland låginkomsttagare har vi ett antal ensamstående manliga professorer med fem barn. Ett par med medelinkomster som bor ihop men inte har barn, anses vara höginkomsttagare.
— Jag finner det lite olyckligt att när vi diskuterar jämlikhet i Sverige så är det alltid årlig disponibel inkomst per konsumtionsenhet som gäller. Däri finns all ideologi.
— Det är ju inte säkert att ojämlikheten minskar när folk flyttar ihop och ökar när folk flyttar isär.

De ”ökade klyftor” som påstås uppstått under 1990-talet kan, åtminstone delvis, förklaras med att antalet ensamhushåll har ökat på senare årtionden.
Bergh visar att det i förment neutral statistik hos SCB finns ideologi inbyggd. Något att tänka på.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )