På frukostseminarium hos Timbro nu på morgonen, med temat Sverigedemokraterna – som folk är mest?, presenterade Markus Uvell den nya boken Folkhemspopulismen.
I boken analyseras SD:s potentiella väljare. Enligt opinionsmätningarna kan de ju bli uppemot 300.000 i höstens val. Är de rasister, extremister och antidemokrater? Nej, boken avslöjar ett helt annat mönster. Fram träder en bild av den typiske sverigedemokratiske väljaren som en frustrerad mittenväljare. I stället för extrema åsikter dominerar välbekanta idéer om folkhemmets trygghet, strävan efter likhet och övertygelsen om att Sverige har en unik plats i världen.
Markus Uvell och opponenten Anna-Lena Lodenius spräcker flera myter, så titta gärna på videon via första länken. Det jag mest fastnade för var dock det Marie Söderqvist tog upp under frågestunden (54 minuter in bandet). Hon har deltagit i arbetet med fokusgrupper med SD-väljare:
— Det kan vara svårt att erkänna. Men det finns faktiskt en massa människor som åtminstone på kort sikt delvis har fått försämringar på grund av invandringen. Som mamman som uppfattar att hennes son med dyslexi inte får utrymme i skolan men det får pojkarna som kommer från ett arabiskt land och får extra resurser för att lära sig svenska. Hon har då dragit slutsatsen att det blivit sämre därför att det kommit invandrare. Det är ju delvis inte bara att hitta en syndabock utan en korrekt beskrivning av hennes verklighet. Men hon får höra att den upplevelsen gör henne till rasist. Vilket ju, förståss, förstärker hennes bilden av att ingen lyssnar på henne och att etablissemanget har en helt felaktig bild av det här.
— Om man kunnat föra en diskussion om detta och erkänna att för en del personer har situationen blivit svårare på grund av invandringen, istället för att prata om mångkulturalism på ett väldigt övergripande sätt, så hade inte Sverigedemokraterna haft en plattform. Det är dessa människor som är deras väljare, inte några ideologiska rasister.
Anna-Lena Lodenius svarar:
— Du har rätt. Människor ser ju verkligheten omkring sig och drar generella slutsatser av individuella upplevelser. Vi har till exempel kopplingen till brottsoffer. Inom kriminaliteten har vi en högre andel bland dem med utländsk bakgrund, vilket beror på sociala och ekonomiska problem. Det handlar inte om kulturella skäl, men människorna upplever det så. Frågan är om man från politiskt håll har mött den oron.
Markus Uvell svarar:
— Du ger en bra beskrivning. Man hamnar i en väldigt underlig diskussion med de här personerna som menar att ’mitt liv har blivit sämre på grund av invandringen’, om man bemöter det med allmänna hänvisningar till det mångkulturella samhället. […] Man kan inte hänvisa till abstrakta politiska ideal när man pratar med människor som har ett reellt problem. Då måste man säga att jag förstår att du har det här problemet. Men lösningen är inte vad du tror. Där har det etablerade Sverige valt att förneka problemet. Det är inte som du säger. Och att du säger så gör dig till rasist.
Detta är kärnan i framgångarna för SD — att de etablerade partierna inte bara är oförstående och främmande inför hur vanliga medborgare upplever verklighet, utan att man föraktar och attackerar dem med rasiststämpeln. De etablerade partierna är så tomma på människor i vardagen att man saknar kontakt med och insikt om verkligheten. Klyftan mellan partierna och folket växer snabbt, och det ger SD deras potential.
(Andra intressanta bloggar om politik, missnöje, partier, val 2010 Sverigedemokraterna, demokrati, MR, invandring, rasism, extremism, populism, folkhemmet, nostalgi, Timbro, bok)