I Göteborgs-Posten slår Malin Lernfelt ett slag för realpolitik, Så blir politik intressant:
De partier som vill locka till sig ungdomar borde lägga mer krut på att göra vardagsfrågor till något intressant och angeläget, än på att plocka enkla poäng genom att svamla om global rättvisa.
Det ligger något i detta. Särskilt om man med ”global rättvisa” menar allt det flummande som oftast omger diskussioner om bistånd och präglas av tycka-synd-om-syndrom.
Men när det kommer till principer och värderingar är förmodligen den internationella utblicken mer intensiv nu än någonsin. Världen har flyttat in hos oss, i vårt medvetande. Motsättningar mellan olika etniska grupperingar och länder återskapas i svensk debatt genom invandrare med bakgrund i konfliktområden.
Striden om Muhammedteckningarna har gjort yttrandefriheten central, med internationell sprängkraft. Starka känslor, hot och motstridiga värderingar har kommit i dagen på ett sätt vi inte sett på mycket länge.
Afghanistan och Irak innebär att vi ställs inför moraliska frågor om vi ska hjälpa till att befria människor från förtryck, eller låta bli och blunda.
Striden mellan demokrati och diktatur är global, och den är framför allt inte avgjord. Att demokrati segrade i Sverige i 1900-talets början, betyder inte att den kommer att bestå om diktatur på global nivå tillåts sprida sig.
Ur dessa aspekter är internationella frågor långtifrån flummiga och oviktiga. Men då handlar det om politik på riktigt, inte flower-power plattityder om ”make love not war”. Det är nog det senare som artikelförfattaren syftar på. I den meningen har hon rätt.
(Andra intressanta bloggar om politik, global rättvisa, globalisering, internationell politik, rättvisa, val 2010, fundamentalism, islamism, religionsfrihet, demokrati, MR, yttrandefrihet)