Låt intellektuella borgerligheten blomma

På kultursidornas debatt om bristen på en intellektuell borgerlighet reagerar Fredrik Segerfeldt i Neo-bloggen, Den intellektuella högern finns mitt framför näsan på er:

[D]agens generation unga svenska liberaler uppmärksammas långt mer än den samlade och internationellt sett marginaliserade sektvänster som befolkar flera av våra tidningars kultursidor[:]
Johan Norberg får sina böcker översatta från Kanada till Mongoliet. Financial Times rankar frihandlaren Fredrik Erixon som en av de mest inflytelserika personerna i Bryssel. Johnny Munkhammars böcker om reformer betraktas som instruktionsböcker av flera regeringar.
Därför känns debatten om bristen på intellektuell höger i Sverige som en aning oinformerad.

När det gäller ekonomisk liberalism kan man också lägga till Ratio och deras arbete som bevis på livskraftigt och mustigt tänkande, som vida överträffar vänsterns.
Även om ekonomisk rationalism självklart är en av de tunga pelarna som bär upp det borgerliga tänkandet, så är den ändock bara en sida av människans leverne.
Jag tror kulturkritikerna menar att man saknar diskussion om andra aspekter, i den meningen har jag delvis delat kritiken (här och här).
Därför har Jakob E:son Söderbaum en poäng när han i Tradition & Fason skriver, Stor debatt om idékonservatismens tillstånd i Sverige:

När konservatismen trängts undan från arenan trots sin effektiva kritik mot både socialismen och liberalismen, så hamnar inte helt onaturligt dess anti-liberala tänkande på den socialistiska sidan och dess anti-socialistiska tänkande på den liberala sidan. Den uppgift vi konservativa har idag, är att visa vad som faktiskt är konservativt tänkande – och inte liberalt eller socialistiskt.

Han efterlyser en renodling av konservatismen, vilket kan låta hårt men har en poäng, särskilt som han samtidigt understryker att idépolitik och praktisk politik är två helt olika ting. Idédebatt gynnas av att alla aspekter belyses grundligt, så länge det inte leder till sekterism.
I artikeln citeras Mattias Svensson som i Neo skriver, Konservativa och den felande länken:

Ibland kan jag känna mig nära den konservativa idédebatten. Det är befriande med människor som tar frågor på allvar och kan driva en konträr position utan effektsökeri, och det är inte sällan konservativa snarare än ”liberala”, partier som är de mest frihetliga, exempelvis i Storbritannien och USA. [M]in främsta reservation mot konservatismen [är] att konservativa kastar bort allt det som är skönt, roligt och nöjsamt som ytligt och fördummande.

Söderbaum replikerar:

Nja. Vad det här handlar om är såklart vilka ideal man har, och hur man förhåller sig till dessa. Konservatismen eftersträvar alltid de högre och mer förfinade mänskliga idealen på kulturell grund, samtidigt som man betonar den enskilda människans ofullkomlighet. Medan liberalismen anser att den enskilda människan är perfekt som hon är, oavsett sammanhang, och eftersträvar individens totala självförverkligande. Detta betyder inte att konservativa önskar sig en värld av munkar och nunnor som lever i celibat, lika lite som liberaler önskar sig en värld av stenåldersmänniskor som tar vad de vill ha utan gränser eller hämningar.

Jag tror det finns väldigt mycket av inomborgerliga fördomar om vad som döljer sig bakom andras politiska etiketter, som — och här är min poäng i detta inlägg — vänstern har fått sätta prägeln på.
Bristen på intellektuellt tänkande på den icke-socialistiska sidan har sin förklaring i att debatt under åtminstone 70 år har förts på vänsterns villkor. Det är alltid mot vänstern borgerliga tänkare riktat sig. Därför har en sorts inomborgerlig sekterism uppstått där man identifierar sig i relation till vänstern, men är oklar och osäker över relationen med andra borgerliga röster. Och inte sällan lyssnar på vänsterns nedsättande omdömen om dem.
Därför behövs mer av frejdig debatt mellan liberala, konservativa, liberalkonservativa och kristna tänkare. Här finns naturligtvis skillnader i temperament och prioriteringar, men jag tror vi har allt att vinna på att låta denna debatt blomma ut.
Visst vore det skönt att få sätta vänstern på åhörarläktaren.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

Rulla till toppen