Englund och Guillou om yttrandefrihet, och min syn på satir

Svenska Akademin splittrades när den inte var beredd att stödja Salman Rushdies yttrandefrihet, men den nuvarande ständige sekreteraren Peter Englund är tydlig i sin blogg, Hoten mot Lars Vilks:

[D]et hela är mycket enkelt. Att tysta Lars Vilks handlar i förlängningen om att tysta oss alla. Om hans konst kan vi alltid diskutera. Om hans rätt att utöva den – aldrig.

Men andra fortsätter att relativisera. I kvällens SVT-Agenda (se inslaget) hävdade Jan Guillou att det är riskfritt och underförstått onödigt att teckna profeten:

Varför gör du de här bilderna? Är det för att pröva gränserna? För konstens frihet? Eller är det för att få igång ett bråk? […]
Det blir ändå politik, ytterst, då man väljer motiv i avsikt att reta upp den mest lättretade minoritet vi har. […] Och det är riskfritt.

Guillou vet ju inte vad han talar om. Den danske tecknaren Knut Westergaard har ju fått sitt liv kringskuret på ett sätt som få andra, vilket beskrevs i bloggen häromdagen.
Vad värre är, Guillou ställer inte upp på, eller förstår inte, vad den här processen med Muhammedteckningar handlar om: att lära människor som kommer från andra kulturer att i väst har vi yttrandefrihet och att den innebär att det man själv inte gillar är tillåtet. Och att man har att lära sig leva med människor som har andra åsikter utan att hota dem eller försöka mörda dem.
Westergaard och Vilks gör det politiker och journalister inte gör: skolar nya minoriteter i den västerländska kulturen och civilisationen.
Satir får enorm sprängkraft när andra kommunikataionsvägar är stängda på grund av tabun, rädslor och kulturkrockar. Det är då satir bänder upp ögonen på dem som försöker bludna, skär igenom ljudvallen för dem som vägrar att lyssnar.
Det var ingen slump att det som skapade störst rabalder i Sverige under 1930-talet var när Torgny Segerstedt i GHT citerade just en satirteckning i sin krönika, när han skrev ”Herr Hitler är en förolämpning” bara dagar efter den nye tyske kanslerns tillträde 30 januari 1933.
Satiren är en av demokratin och frihetens viktigaste vapen mot förtryck, rädsla, tabu, hot och annat mörker.
Jag kan tydligt se hur mycket klarare journalister och andra är om yttrandefrihet nu, än vad man var 2005-2006 då de danska karikatyrteckningarna skapade motsättningar. Då gled de flesta på sitt försvar för yttrandefriheten. Medierna betonade ansvar och efterfrågade besinning. Och var beredda att offra yttrandefriheten om inte alla började ägna sig åt självcensur. Kritikens udd var riktat mot de danska konstnärerna, inte mot de ligister som startade mordbränder och kravaller utanför danska beskickningar i muslimska länder.
Den senaste veckans reaktion har varit betydligt mer genomtänkt och sund. Många fler har villkorslöst ställt upp på yttrandefriheten. Och jag tror att de som kommer från andra kulturer än den västerländska nu kan börja förstå hur vi resonerar, hur våra samhällen ser på rätten att uttrycka sig.
Om vi talar om hur viktig yttrandefriheten är för demokratin kan fler förstå att känslor av kränkthet inte ger någon som helst rätt att hota eller kräva förbud.
Westergaard och Vilks är de största folkbildarna vi sett på år och dar. I något så viktigt som ett av fundamenten i ett fritt och öppet samhälle. De borde få medalj ur den danska drottningens och svenske kungens hand!
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )