Liberale författaren och idéhistorikern Johan Norberg skriver i SVD-kultur, Vi är förstås fel typ av intellektuella (4/3). Han håller med konservative Roland Poirier Martinsson om att klassiska liberaler bör definieras bort från högern helt och hållet. Norberg förklarar:
Anledningen till att konservatism och liberalism ändå kom att slå följe under så stor del av 1900-talet var att de fick en gemensam fiende i socialismen som ville ha det nya, men avsåg att dirigera fram det genom statligt tvång. Ett annat skäl är att konservativa vill bevara det som visar sig vara bra och därför till slut såg sig tvungen att anamma en hel del tankegods från upplysningen och liberalismen.
När man idag ser vad som går för konservatism i den svenska debatten, blir det ibland en rätt urvattnad liberalism kryddad med lite truismer om värdet av familj och samhälle – men som ständigt muckar gräl med liberaler genom att låtsas att vi inte bryr oss om dessa gemenskaper.
Roland Poirier Martinsson skrev i SVD (25/2), Filosofin utan politikens banaliteter:
Vill man vara banal kan man såklart kalla nyliberaler för höger, de vill ju sänka skatter och avreglera marknader, men det är faktiskt bara en parlamentarisk lägesobservation. Estetiskt och väsentligt är Norberg lika mycket en vänsterman, scientistisk i sin syn på politiken och med revolutionära instinkter. […]
Hela debatten är ett spegeltrick i vänsterperspektiv. Reflexen är åsikten att politiken är teoretisk, därmed förutsätts det politisk-filosofiska samtalet. […] Slutsatsen är inte att filosofin är oviktig, utan att dess samhällsbärande aktivitet bör hållas utanför politikens banaliteter.
Jag håller inte med någon av dem.
Att dra skarpa gränser mellan liberala och konservativa utgångspunkter, och att dra skarpa gränser mellan filosofi och politik, är fel. Vi lever våra liv i en verklighet där alla dessa aspekter ständigt möts, stöts och blöts. Därför finns inga rakbladsvassa kanter för principer och åsiktsbildningar i praktiska situationer.
Särskilt inte om man är överens i en viktig politisk maktfråga: att staten blivit för stor och bestämmer för mycket.
Det må vara så att liberaler vill reducera statens lagstiftande makt för att ge individen större frihet, medan konservativa hellre ser att initiativet förs från statens tvångsmakt till civilsamhällets frivilliga gemenskaper.
Liberaler och konservativa har olika temperament och fokus, men i fundamentala avseenden är man eniga om vad som är vår tids största problem; en statsmakten som under ett århundrade tillåtits expandera kolossalt och därigenom reducerat människan till en anonym och maktlös kugge i statens maskineri.
Så länge staten är stor anser jag att liberaler och konservativa har allt att vinna på att samverka i det gemensamma motståndet mot socialismen och massamhällets kollektivism som förkväver medborgarskapet och gör människor till politikens slavar.
Att man har olika temperament, utgångspunkter och angriper den politiska kollektivismen utifrån olika filosofiska grunder är till fördel för kampen mot den stora staten. Jag tror skälet till att denna kamp misslyckades under 1900-talet var att endast liberala argument var gångbara i motståndet mot en växande stat. De konservativa var av någon anledning helt borta under lång tid. Detta gjorde motståndet svagt.
Jag är övertygad om att båda dessa perspektiv krävs för att kunna stävja statskollektivismen.
Här blir jag, som ni märker, en utpräglad pragmatiker i Machiavellis anda.
Ska vänsterns kollektivism besegras behöver liberaler, konservativa och kristna hålla ihop, eller snarare: inte i första hand attackera varandra. Man har en gemensam motståndare. Låt oss först besegra socialismen och statskollektivismen.
Sedan kan vi ta uppgörelsen om hur människor i det frivilliga samhället bäst organiserar sig.
(Andra intressanta bloggar om politik, Machiavelli, idédebatt, värderingar,filosofi, ideologi, socialism, liberalism, konservatism, kristendom, civilsamhället, regeringen, Alliansen, Roland Poirier Martinsson, Johan Norberg)