En obotligt sjuk kvinna som vårdas i respirator har bett om att behandlingen ska avbrytas så att hon kan dö. I Folkbladet skriver Widar Andersson, Rädda sjukvården från Domstolarna:
Osäkerheten sprider sig om vad som är tillåtet och förbjudet inom svensk sjukvård. Socialstyrelsen – ytterst regering och riksdag – har ett tungt ansvar att räta ut frågetecknen. Patienternas trygghet och medarbetarnas professionalitet hotas från två håll. Dels kan förespråkarna för aktiv dödshjälp utnyttja osäkerheten för att flytta fram positionerna. Dels riskerar domstolarna att träda in i Socialstyrelsens ställe.
Widar Andersson citerar 45 erfarna läkare som publicerade debattartikel när läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus häktats, Avbruten behandling är inte dödshjälp:
Att fatta beslut om att avbryta livsuppehållande behandling av ohjälpligt sjuka patienter och att ge lugnande och smärtstillande läkemedel i livets slutskede, är helt förenligt med ett totalt avståndstagande från läkarassisterad aktiv dödshjälp. […] Om förutsättningar för ett liv utanför intensivvården inte längre finns, är det inte etiskt försvarbart att fortsätta vården.
Ja, det är moraliskt synnerligen centralt att skilja på avbruten behandling och aktiv dödshjälp. Den som inte vill ta sin medicin kan sluta göra det. Den som inte vill ha vård i respirator kan begära att maskinen stängs av.
Det är något annat än att andra aktivt hjälper till att avsluta ett liv. Dödshjälp är en aktiv handling av en icke sjuk person, och den handlingen kan ha många olika motiv. Här hamnar samhället fel om man inför regler som godkänner dödshjälp.
(Andra om läkare, medicin, behandling, sjukvård, lagstiftning, etik, moral, Socialstyrelsen, dråp, dödshjälp, aktiv dödshjälp, mord, politik, i)