Thomas Gür gör i sin SVD-kolumn en utmärkt summering av hur klimatdebatten kört i diket, Den politiserade klimatvetenskapen:
Ty när vetenskap politiseras, besmittas den av två särdrag i politiken: kortsiktighet och auktoritet genom begärt och erhållet förtroende. Risken ökar för att principerna för urval av källor, samt metoderna för att ta fram och säkerställa fakta, anpassas till vad som är politiskt gångbart eller tjänar politiska behov. […]
En av politikens viktigaste maximer är: ”Lita på mig.” En av vetenskapens viktigaste maximer är: ”Motbevisa mig gärna.” Men i den politiserade vetenskapen heter det: ”Lita på forskarna.”
Politiker som beslås med fel eller inte lever som de lär får löpa gatlopp. De jobbar i förtroendebranschen och får finna sig i minskad tillit. När vetenskap politiseras får den vara med om samma sak – då blir felaktigheter och brister inte något som kan rättas till för att få en bättre verklighetsbild, utan avgörande indikationer på dubbelspel och bedrägeri.
Detta är exakt skälet till varför jag intagit en klimatkritisk ståndpunkt. Forskare har gjort tvärsäkra uttalanden och bemött invändningar med arrogans istället för nyfikenhet. Därför bemöts de nu med anklagelser om bedrägeri.
Och det får de ta!
Klimatforskarna har gjort bort sig. Grundligt.
När delegaterna på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn stod upp och applåderade Hugo Chavéz var det en god illustration på hur snett klimatfrågan hamnat. Chavéz står för kombinationen oljeproduktion, socialism och demokratiförakt. Om det är vad klimatforskarna och deras politiska kontakter ser som sin förebild, så är det nog inte så konstigt att man tappar anseende.
Se också: The crackup of the climate ’consensus’, Scientists hit by climate doubt fallout, IPCC revealed as blowhards (Andra intressanta bloggar om politik, klimat, miljö, global uppvärmning, växthuseffekten, CO2, cop15, klimathotet, klimatförändring, klimatpolitik, FN, IPCC, climategate)