Idag slår jag ett slag för valallians på Expressens debattsida: Spärren får inte stoppa Alliansen. Även om det medialt är spärren som står i fokus ser jag andra fördelar:
Väljarna vill inte ha sektliknande partier, utan tydliga regeringsalternativ. När de ”hårda” gränserna mellan partierna upphör, ökar möjligheten för profilering av personer med skiftande profil och med olika tyngdpunkter i värderingar och framtoning.
Kandidaterna blir friare i sin opinionsbildning om de inte behöver underkasta sig partipiskan i ett parti som bara utgör en fjärdedel av regeringsunderlaget.
Om Alliansen fungerar som parti blir värderingsbasen betydligt bredare, vilket ger bättre möjligheter för borgerliga kandidater att skräddarsy sin valkampanj och leva upp till fler väljargruppers önskemål.
Åsiktsriktningar kommer alltmer att hängas upp på personer än på partier. En valallians skulle kunna skapa den dynamik som krävs för att personvalet verkligen slår igenom. Istället för en röst på Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet eller Kristdemokraterna handlar det om att 1) rösta på Alliansen eller rödgröna, 2) en kandidat inom Alliansen som står för mina värderingar.
Jag vet att partistrategerna hellre vill se till vad som gynnar det egna partiet. Och det är ett litet under att de fyra borgerliga partiledarna lyckats hålla Alliansen samman, trots att det under dem finns en ström av partiegosim.
En valallians skulle förnya svenskt politiskt landskap i grunden. Till något mer tidsenligt än den partistruktur som skapades för snart etthundra år sedan.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, valallians, Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Alliansen, regeringen)