USA räddar liv, EU käbblar, arabvärlden likgiltig

Skillnaden kan inte bli större. USA hade massiva militära resurser på plats i Haiti inom ett dygn efter jordbävningen på Haiti. Man har med helikoptrar från hangarfartyg levererat hundratusentals dagsransoner av mat och vatten, även innan flygplatsen var igång och hamnen reparerad.
På något dygn såg USA:s försvarsmakt till att flygplatsen kom igång, även om flygtornet och all teknik var utslagen. Man reparerade inom en vecka också hamnen. Nu kan hjälpsändningarna från andra komma fram.
Många svårt skadade haitier får kvalificerad vård på det militära sjukhusfartyget USNS Comfort som ligger utanför Haitis kust, De svårast skadade får hjälp till havs.
USA är på plats snabbt och ger hjälpen när den är som allra mest livsavgörande.
Och vad gör EU? Man klagar på USA. Man käbblar i Bryssel. Man anklagar varandra för att inte åka till Haiti och visa upp sig för journalisterna. Man tänker bara på sin egen image, inte en sekund på de jordbävningsdrabbade. Man är totalt uppslukad av en hänsynslös prestigejakt.
Också FN drunknar i byråkrati. Man får inte händerna ur byxfickorna när det gäller direkta hjälpinsatser. Man talar istället om ”givarkonferenser”, alltså att regeringstjänstemän och diplomater ska resa och bo i lyx och ”disktuera” hur mycket man eventuellt är beredd att ge i bistånd till Haiti — löften som sedan aldrig infrias (det visar erfarenheterna från alla andra ”givarkonferenser”).
Ändå hålls sådana om och om igen. Gissa varför? Ja, inte är det för de drabbades skull. De äger rum för att deltagarna på konferenserna ska kunna strutta omkring i lyxhotellen och anse sig viktiga. Och de skickar ut pressmeddelanden och syns i medierna.
Men det finns de som är värre. Arabvärlden, de rika oljeländerna, skänker småsmulor till Haiti. Forbes rapporterar att Israel snabbt skickade ett fältsjukhus, medan muslimska länder visar likgiltighet inför icke-muslimerna på Haiti, Givers And Misers:

Jordbävningen på Haiti framkallar det bästa och det sämsta i världssamfundet. Då blir kontrasterna särskilt tydliga mellan de generösa och kapabla i den fria världen och de missgynnsamma och självgoda i Mellanösterns oljerika tyrannier. […]
Var finns de oljerika muslimska länderna, för vilka barmhärtighet sägs vara en så viktig del av livet?
I FN:s sammanställningar finns de i gruppen ”övriga nationer”, som bidrar med 0,1 procent av de totala donationerna. Det gör att de befinner sig i samma grupp som Botswana.

Varför granskas aldrig någonsin den muslimska världens ovilja att hjälpa människor i nöd? Varför ifrågasätts inte den totala girighet som arabvärlden uppvisar?
Det är länder i den judiskt-kristna världen som ställer upp och visar solidaritet i handling. Även om EU inte fungerar, visar européer och hjälporganisationer i Europa stort engagemang och kämpar för att nå fram med hjälp. Allt medan den muslimska världen förhåller sig passiv. Var är Cecilia Uddéns och Bitte Hammargrens reportage om denna snålhet och likgiltighet?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )