Opinionen blåser åt två håll, samtidigt

Det är inte lätt att tolka opinionsmätningarna. Ju fler de blir, desto större blir motsägelserna. När det gäller partisympatier, alltså när instituten frågar väljarna vilket parti de skulle rösta på om det vore val idag, finns ett visst övertag för den rödgröna oppositionen.
Men när det gäller vem väljarna har störst förtroende för som statsminister vinner Fredrik Reinfeldt klart över Mona Sahlin. På samma sätt får regeringens ministrar avsevärt högre betyg än vad tidigare S-statsråd fått.
I val av personer, väljer svenska folket borgerliga politiker.
I val av parti, väljer svenska folket rödgröna partier.
Alltså: folket vill ha rödgröna partier med borgerliga politiker… Eller?
Så här försöker medierna behandla denna förbryllande och totala motsättning:
Göteborgs-Posten: ”Bristen på pedagogisk förmåga”. (Jobbskatteavdraget och annan borgerlig politik är okänd hos folket.)
I Svenska Dagbladet är statsminister Reinfeldt inne på samma förklaring: ”Mediafiltreringen i moderna, utvecklade demokratier låter alltid beskrivningar av hot och risk ta över framför beskrivningar av hopp och möjligheter.” (Regeringen får inte ut sitt budskap – har vi hört den förut?)
Dagens Nyheter: ”Med så fundamental osäkerhet om hur alternativet till regeringen Reinfeldt egentligen ser ut blir opinionssiffrorna ovanligt osäkra.” (Opinionmätningarna är egentligen inte tillförlitliga.)
Helsingborgs Dagblad är inne på samma linje: ”Också själva metoden skapar problem. Frågan är vilket parti man skulle rösta på om det vore val idag, en fråga som är så hypotetisk att den blir orealistisk. Val föregås av debatter, kampanjer”.
Likaså Upsala Nya Tidning: ”Sahlins anfrätta auktoritet i det egna partiet stärktes efter partikongressen, men frågan hur hennes regeringspolitik egentligen ska se ut med Vänsterpartiet som påtvingad medspelare kommer sannolikt att bli mer besvärande månad för månad.”
Det ligger ett uns av sanning i alla dessa förklaringar, men de ger inte svar på varför det i Sverige varit så i årtionden. Under mandatperioden, alltså åren mellan val, leder alltid det röda laget i opinionsmätningarna — oavsett vem som regerar. (Jag har visat det tidigare i bloggen.)
Först till valrörelsen börjar det bli jämt, och i vissa fall vinner de borgerliga riksdagsvalet. Men sedan blir det åter med automatik ett övertag i opinonsmätningarna för de röda.
Dels menar jag att opinionsinstituten mäter fel, eftersom de inte tar hänsyn till denna anomali. Någonstans tappar instituten bort de väljare som återkommande i val efter val röstar borgerligt men mellan valen anger att de inte bestämt sig.
Men jag tror också att det finns en djupare förklaring. När svenska väljare svarar på frågor om politiker, avgränsar sig svaret till vad som gäller i nutid — aktuella personer i politiken. När samma väljare svarar på frågan om vilket parti man skulle rösta på idag, innehåller svaret en bredare lojalitet till hur politik bedrivits under lång, ja, också historisk, tid. Väljare uppvuxna i socialdemokratiska hem känner en lojalitet till det parti ”som byggt landets välfärd”, som man fått sig itutat sedan barnsben.
Partirösten blir därmed något annat än bara en röst om dagspolitik. Men när det uppstår en konflikt för väljaren: om en sjuksköterska gillar jobbskatteavdraget men känner samhörighet med arbetarrörelsen? Det är ju i dessa väljargrupper val avgörs: de vacklar mellan att rösta på partier man anser har rätt eller på parti man har kollektiv tillhörigheter till.
Och en sak är ju klar: det är naturligtvis lättare att låta identitet och lojalitet till kollektivet råda när man svarar i en opinionsmätning — som ingenting betyder — än att göra det i ett riktigt val.
Därför tror jag att många väljare i Sverige har lättare att svara rött i opinionsmätningar mellan valen, än på valdagen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )