I morse höll moderaternas partisekreterare frukostträff med ett antal liberala och borgerliga bloggare. Schlingmann påpekade att den svenska regeringen i snabb takt genomfört betydligt större och fler reformer än de borgerliga regeringarna i Danmark och Finland. Det var också planen. De stora tuffa besluten skulle tas direkt efter valsegern, så att de positiva effekterna hinner slå igenom i människors vardag till år 2010.
Nu är man inom respektive regeringsparti inriktade på att formulera sina framtidsperspektiv, de som så småningom ska bli en valplattform för hela Alliansen.
När jag tog upp frågan om regeringspartiernas frånvaro i nyhetscykeln, vilket gör att socialdemokraterna oemotsagda får sätta bilden av moderaterna och regeringen, påpekade Schlingman att statsrådsberedningen har tagit intryck av kritiken genom att förstärkta organisationen med statsministerns nye statssekreterare HG Westberg och därutöver Niclas Bengtsson på den nyinrättade tjänsten som Statsrådsberedningens presschef.
Jag påtalade att någon förändring ännu inte märkts och använde som exempel SVT-Rapports inslag om inflation i veckan. När bankekonomer uttalat sig fick s-talesmannen Pär Nuder ösa galla över att allt var regeringens fel. Därefter meddelar programledaren att finansministern inte vill uttala sig. Tittarna hade – för tusende gången i ordningen – fått svavelosande socialdemokratisk retorik, och därutöver stööööörrrsta möööööööjliga tyyyyyyystnad från Alliansen.
Regeringen kniper käft och överlåter all politisk opinionsbildning på socialdemokraterna.
Nu är ju inte moderaternas partisekreterare ansvarig för detta, så jag och andra fick nöja sig med att framföra vår irritation över en usel kommunikation från regeringen till svenska folket. Regeringens totala ointresse av att dominera massmediernas nyhetscykel är en gåta för mig.
Däremot är jag inte ett dugg orolig över opinionssiffrorna. Att vänsterblocket har mer än 10 procents övervikt över de borgerliga partierna är normalläge för Sverige mellan valen, vilket bloggen visade när senaste stora SCB-undersökningen kom före jul.
Diagrammet visar alla SCB:s mätningar sedan 1974. Det är bara vid fem tillfällen de borgerliga har haft övertag över vänsterblocket i SCB sedan dess: 1976 och 1979 då Thorbjörn Fälldin vann förtroendekampen över Olof Palme, en mätning hösten 1984 (ett år före valet 1985) och åren 1990-91 strax efter murens fall. Samt inför valet 2006. Bortsett från dessa fem korta perioder har vänstern dominerat i opinionsmätningarna (över noll: borgerliga större än s-v-mp).
De borgerliga är alltså bättre i skarpt läge, i valrörelser, än man är under tiden däremellan.
Och Schlingmann kunde också avslöja att i andra mätningar, de där väljarna talar om vilka partier man har förtroende för på olika sakområden, så har moderaterna nu det klart största förtroendet i väljarkåren när det gäller jobbpolitik och ekonomisk politik. Här hade förut socialdemokraterna ett tydligt övertag. Sedan gammalt har moderaterna också störst förtroende när det gäller kriminalpolitik – en fråga som kan bli viktigare framöver. Socialdemokraterna har fortfarande ett förtroendeövertag när det gäller sociala frågor, bidrag och välfärd.
För Schlingmann är det ett bevis på att partiets strategi fungerar. Nya moderaterna har förtroende som regeringsbärande parti på flera av de områden som väljarna tycker är viktigast.
I det har han en klar poäng. Men ska detta förtroende bevaras, exempelvis i ekonomisk politik, kan man inte låta Pär Nuder stå oemotsagd i nyhetssändning efter nyhetssändning. Moderaterna och Alliansen måste ut på banan. Man får inte avstå från att förklara och motivera sin politik inför väljarna genom medierna. Det är tjänstefel. (Andra intressanta bloggar om politik, Alliansen)