Ur flera aspekter är det intressant att följa debatten i Aftonbladet Kultur där Socialdemokratiska vänsterintellektuella pucklar på varandra så att stickor och strån flyger.
Striden står om tidskriften Arena, vars redaktion attackeras hårt av frilansjournalisten Dan Josefsson och Dan Suhonen som är chefredaktör för SSU:s tidskrift Tvärdrag. I Aftonbladet, Arena – helt utan rörelse, skriver de: ”Genom att kritiskt granska Arena hittar man några viktiga förklaringar till vänsterns kris.” Det exemplifieras i vilken syn man ska ha på fillipinska mammor lämnar sina barn för att söka jobb utomlands:
När Arenaredaktören Devrim Mavi ville sälja in idén att det är en frihetsfråga att fattiga filippinska kvinnor väljer att försörja sina barn genom att lämna dem och arbeta som gästarbetare i avlägsna länder, gör hon det inte genom att argumentera för ståndpunkten i sig.
Istället attackerar hon en ”vänster” som genom att gråta när den ser Lukas Moodyssons film Mammut ger uttryck för ett ”nykolonialt” behov av att ”tycka synd om migranter”, och som vägrar acceptera att ”fattiga människor är agenter i sina egna liv”. På så vis lanserar Arena en syn på ekonomisk exploatering som är så positiv, att inte ens Timbro skulle våga skylta med något liknande. […]
Den som uttrycker den empatiska tanken att en filippinsk gästarbetare är offer för exploatering anklagas av Arena för att själv vara förtryckaren – tänk i stället att gästarbetarens exil utan sina barn är självvald, och hon är befriad.
Josefsson och Suhonen menar att den sexuella frigörelsen får dominera över klasskampen. De menar också att den postmoderna vänster som Arena representerar får också andra effekter:
Den som ser tjugo år av attacker mot välfärden som en viktig delförklaring till SD:s framgångar anklagas av Devrim Mavi för att legitimera rasismen: ”Arbetarklassen fråntas sitt politiska subjekt när deras handlingar, även de djupt osolidariska, ges legitimitet genom svekdiskurser”.
Josefsson och Suhonen anklagar Arena för att ”klippa banden till sin sociala bas. De summerar ”Så talar eliten, till eliten, om eliten.”
Igår kom Arenaredaktörerna Håkan A Bengtsson och Karolina Ramqvist med sin replik i Aftonbladet, De falska profeterna.
Det är intressant att de uppfattar ett visst syfte med de anklagelagande frågor som ställs: med dem ”etableras ett misstänkliggörande som kletar fast”.
Ja, men det är ju vänsterns formulär 1A i retorik och demagogi. Det sättet att angripa borgerliga debattörer har ju vänstern använt i hundra år. Nu får vänsterdebattörer själva känna hur det känns att bli nedkledade av den form av debatteknik där man angriper motståndarna snarare än att tala om vad man själv vill.
Bengtsson och Ramqvist menar att syftet med kritiken är att ”utmåla Arena som förrädare”. Man dömer ut kritiken som ”vänstersekteristiskt tugg”.
Men jag menar nog att Josefsson och Suhonen har tagit upp viktiga sakfrågor. Jag skulle ju formulera det lite annorlunda, kanske så här: Har inte vänsterintellektuella lämnat verklighetens folk bakom sig?
(Andra intressanta bloggar om politik, kultur, kulturdebatt, intellektuella, Arena, vänstern, socialism, utanförskap, välfärd, socialen, etablissemang)