Tyvärr var inte min rubrik här ovan den som användes hos tankesmedjan Fores när man ikväll hade seminarium. Istället löd rubriken Högerextremismen i Europa.
Att utmåla ‘högerextremism’ som något värre eller farligare än vänsterextremism och islamism är inget annat än att gå vänsterns intressen. De använder retorik och semantik för att vinna den ideologiska kampen om hur vi medborgare tolkar vad som är oacceptabelt och farligt.
Föredragshållaren Lisa Bjurwald vid tidningen Expo och tidigare journalist i stockholmska morgontidningar, höll med om att begreppet “högerextremism” förvrider perspektiven, men förklarade att det är det vedertagna begreppet när man talar om den mest hotfulla extremismen.
Hon höll också med om att de partier som kallas högerextrema oftast står för vänsterpolitik när det gäller ekonomi, statens roll och motstånd mot frihandel.
Seminariet gjorde också det jag ogillar, det vill säga suddade ut gränserna mellan de som framför kritik mot invandringspolitiken och de som ägnar sig åt hot, våld och förföljelse av minoritetsgrupper.
Här behöver begreppsapparaten bli betydligt mer stringent. Annars riskeras att de som i en demokrati har legitim rätt att framföra sina uppfattningar, stämplas som extremister. Och som en följd därav också kan blir det, på riktigt.
I slutet framförde den andra medverkande, Per Gudmundson från Svenska Dagbladets ledarredaktion, den distinktion jag hade velat se från början: de som uppviglar till våld är extremister, medan de som argumenterar för exempelvis en stramare flyktingpolitik inte är extremister. Man har all rätt att argumentera emot den ståndpunkten, men inte genom att försöka mäla dem ut från den demokratiska arenan.
Det är exempelvis helt centralt om vi ska kunna föra en vettig debatt, att hålla isär holländske parlamentsledamoten och partiledaren Geert Wilders, som inom demokratins ramar kritiserar islam, från det ungerska partiet Jobbik som misstänks för att uppvigla till våld mot och fördrivning av romer.
Man behöver inte hålla med Wilders i hans hårda kritik av islam och tal om att koranen borde vara förbjuden om Hitlers Mein kampf är det. Men att kalla honom “högerextremism” innebär att man — tvärtemot det påstådda syftet att försvara demokrati — undergräver demokrati och yttrandefrihet.
I en demokrati kan man inte förakta, bojkotta och mobba dem som har en annan åsikt än den egna. Tvärtom ska man, om man är demokrat i hjärtat, ta upp diskussionen och se till att det är tyngden i argumenten som räknas. Man ska i John Stuart Mills anda låta även de åsikter man anser dumma komma fram, för även om man inte övertygas, så lär man sig hur andra resonerar. Och kan då bättre förklara sin egen ståndpunkt inför dem man debatterar emot.
Detta är motsatsen till vänster- och högerextremister, islamister och andra antidemokrater som vägrar ta någon form av sakdebatt. För dem handlar det bara om makt, om att överordna sig de andra. Aldrig om att utbyta ståndpunkter med respekt.
För mig går gränsen mellan demokrater, som bejakar debatt i yttrandefrihet, och antidemokrater som är ute efter att med hot, våld och uppvigling tvinga fram andras underkastelse.
Sedan skiter jag i om de kallar sig höger, vänster, djurrättsaktivister eller islamister. Det är handlingarna och metoderna, inte bara budskapet, som avgör om någon är extremist eller inte. (Här håller jag alltså inte med Gudmundson som menar att extremister per definition måste vara få till antalet i ett samhälle.)
Det finns alltså många syften, många dolda avsikter, i diskussionen om extrema inslag i vårt europeiska samhälle. Detta är en förklaring till varför ämnet är så svårt att diskutera i sansade tongångar. Vi har ingen gemensam och allmänt accepterad begreppsapparat för definitioner av olika, och känsliga, aspekter. Men i en demokrati kan man inte lösa någonting genom att tysta ner och blunda för problem.
Och det var det positiva med detta seminarium. Både Bjurwald och Gudmundson avvisade strategin att motverka extremism genom att inte ta debatt. Att ett idéforum som Fores arrangerade ett seminarium på temat är också ett bevis på att det tabu som funnits så länge börjar släppa.
(Andra intressanta bloggar om politik, extremism,främlingsfientlighet, vänsterextremism, högerextremism, fundamentalism, rasism, islamism, terrorism, islamofobi, Europa, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet, integration, integrationspolitik)