Sveriges militära solidaritetsförklaring

Många har inte tagit in att Sverige lämnade begreppet ”neutralitet” bakom sig för 17 år sedan. Det går långsamt att smälta det faktum att Sverige inte ser sig som en isolerad ö i världen.
Regering och riksdag utvecklar en ny säkerhetspolitik som inte riktigt vill tränga in i medvetandet. Därför är debatt viktig. En sådan har de senaste dagarna förts i SVD-Brännpunkt.
Militärhistorikern Mikael Nilsson kritiserade regeringen 2 december, Ny doktrin sätter freden på spel:

Regeringen med försvarsminister Sten Tolgfors i spetsen spelar ett mycket högt spel med landet Sverige som insats […] Riskdagen har antagit en solidaritetsförklaring som kan innebära att Sverige sänder militära förband till Baltikum i händelse av en skarp kris i det området […]
Om Sverige skall ingripa militärt i sitt närområde utan att först ha blivit attackerat så måste regeringen förstå att man därigenom fullkomligt och radikalt förändrar både hotbilden mot Sverige och den svenska säkerhetspolitiken. […]
Skall vi engagera oss militärt redan innan vi attackerats? När skall försöken till diplomatiska lösningar uppges? Hur skall ens svensk trupp kunna föras över till Baltikum? Senast Försvarsmakten övade på Gotland var man beroende av den civila färjetrafiken. Våra bästa arméförband är i Afghanistan. Våra främsta marina resurser är i Adenviken.

Dagen därpå replikerade Bo Hugemark och Johan Tunberger, Vi ska inte lämna våra grannländer åt sitt öde:

Vi konstaterar att [solidaritetsförklaringen] är det senaste steget i den utveckling av den svenska säkerhetspolitiken som ägt rum sedan Berlinmurens fall 1989, syftande till att öka stabiliteten i Östersjöområdet. Huvudlinjen i denna utveckling har varit en successivt ökad betoning av att säkerheten är en gemensam angelägenhet, d v s att freden är odelbar. […]
I händelse av ett ryskt hot eller angrepp mot någon baltisk stat skulle Nato-/EU-styrkor omedelbart ha behov att flyga över svenskt territorium, kanske behöva tanka. Detta innebär risk för ryska repressalier oavsett om vi deltar aktivt på andra sidan Östersjön, eller ej.
Vad är alternativet? Att Sverige förklarar sig neutralt, vilket innebär en skyldighet att bekämpa de styrkor som söker undsätta den baltiska staten. Tanken är absurd. ”Vi måste se till vår egen säkerhet först”, säger Mikael Nilsson. Vår säkerhet gynnas bäst om vi tillsammans med våra unionspartner kan bevara ett stabilt Östersjöområde – inte genom att förklara att vi tänker lämna våra grannländer åt sitt öde.

Och idag skriver försvarsminister Sten Tolgfors, Säkerhet byggs tillsammans med våra grannländer:

Sveriges säkerhet bygger på samverkan med andra. Det står i den svenska solidaritetsförklaringen som i bred enighet har utvecklats […]
Det går inte att se en situation där ett militärt hot endast påverkar ett av länderna i vårt närområde. Därför är det nödvändigt att samarbeta för att hindra hot från att växa och påverka oss.
Finland värderar fördraget, och har nationellt beslutat att utveckla solidaritetsförklaringen, på samma sätt som Sverige. Båda länderna har uttryckt att vi ska förbereda oss på att ta och ge hjälp, som också kan vara militär. Bägge understryker vi att nationella beslut måste fattas om hur vi agerar i varje enskilt fall. Någon automatisk militär säkerhetsgaranti som Nilsson hävdar är det alltså inte.

Ja, detta är en naturligvis utveckling. Vad man däremot kan fundera över är varför Sverige och Finland utfäster ensidiga solidaritetsförklaringar — vi är beredda att stödja andra i kris och krig, men kräver inte att andra ger motsvarande utfästelser mot oss.
Förklaringen är att ömsesidiga solidaritetsförklaringar skulle vara detsamma att gå med i Nato.
Dit har politikerna i riksdag och regering inte nått, även om det skulle kännas tryggare om också andra demokratiska länder lovade att ställa upp på oss i nödläge.
Försvarsministern poängterar också att någon ”automatisk” solidaritet är det heller inte fråga om, till skillnad från Nato där det enligt paragraf 5 är en skyldighet att ställa upp på dem som angripits. Också på denna punkt känns det nog tryggare att ha bindande solidaritetsförklaringar, än den ”kanske”-solidaritet som Sverige och Finland formulerat.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )

Rulla till toppen