Status – en väg till lycka?

För mig har ordet status associerat till statusjakt i meningen att ställa sig in hos andra. Det har i mina ögon handlat om att visa upp ett sken, en bild av sig själv, som inte behöver vara autentisk. Alltså har jag förknippat status med något som till viss utsträckning också är falskt.
Men när jag läser Marie Söderqvist Tralaus bok, Status – vägen till lycka (Norstedt, 2009) som kom ut i höst, menar hon att status i det moderna samhället har blivit något mer än att skryta med lyxiga prylar och materiella ting.
Det blir väldigt tydligt när hon jämför studier från Norden och USA med studier från länder utanför den traditionella i-världen, som Indien. Det är i Indien min definition av status ännu finns: det som indiska män anger som den främsta statussymbolen är en exklusiv bil och indiska kvinnor anger dyrbara smycken.
Men i väst har status fått en annan innebörd. På frågan vad som ger hög status, svarar vi ”vara duktig på sitt arbete”, ”vara allmänbildad”, ”arbetat ihop en egen förmögenhet”, ”vara en engagerad förälder”, ”kunna många språk”. (För amerikaner byts det sistnämnda ut mot ”äga företag”.)
Marie Söderqvist Tralau, som är vd för analysföretaget United Minds, menar helt enkelt att status i utvecklade länder är förknippat med utveckling. Jakt på status är en medfödd biologisk drift, lika stark som sexualdriften. Utifrån Hjalmar Söderbergs ord (”man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd…) skriver hon:

Vi upptäckte att status inte alls handlar om prylar och utseende utan om kunskap och relationer. För att uppnå status i moderna, välmående välfärdsstater […] krävs väldigt mycket hårt arbete, kanske omänskligt hårt arbete.
Eftersom status handlar om vad andra tycker finns det en del genvägar. Har man fattat vad status är kan man alltid se till att framstå som en person som gör det som ger status. Därför är det här också en diskret handbok i statusjakt. Vad man ska jaga, på vilket sätt och hur man ska visa upp bytet så att alla ser det.

Det är provocerande formuleringar — medvetet valda, naturligtvis. I mitt fall skulle alltså bloggen vara ett utslag av statusjakt: här visar jag upp vad jag kan plita ner. Jag ser inte orsakssambanden på det sättet. Jag är nyfiken, och vill skriva ner mina egna slutsatser eftersom de fastnar bättre i minnet då. Och jag vill förmedla idéer och uppslag till andra i en folkbildningstradition som jag är uppvuxen med.
Men jag aktar mig för att vara politiskt korrekt, att säga det alla andra säger. Jag vill förmedla nya infallsvinklar och perspektiv, därför att det är spännande och utmanande. Inte därför att det skulle ge status. Det gör mig närmast förbannad att tänka i de banorna. Känns som att mitt ädla syfte förfulas. Smutsas ner.
Men Söderqvist vänder på det:

Det är vår önskan och envishet att utmärka oss, göra oss märkvärdiga och synliga och höja oss över mängden som driver vår värld framåt. Vi vill bli beundrade och avundade.

Jag tycker ju Aristoteles filosofi om lycka via inre tillfredsställelse känns bättre. Det är genom mina handlingar jag visar vem jag är, och det är denna inre moral som sedan också ger uppskattning från omgivningen. Söderqvist menar att det är andras beröm som är vårt individuella mål, och för att nå dit gör vi rätt.
Det är intressant att se hur provocerade socialliberaler i medieetablissemangen blivit av boken. Status är vår klasstillhörighet reflekterad i omgivningen, skriver Expressens kultursida i en recension och menar att Söderqvist ger ”socialdarwinismen ett 2000-talsansikte”.
I samma socialistiska anda kallas boken i DN-Kultur för ”förljugen”. Man skriver i Högerns lyckorecept:

Söderqvist Tralau konstaterar att symboliskt kapital – status – får man genom att ha det som är svårt att uppnå. Därför ger hon alla rådet att försöka skaffa det som få har, vilket faller på sin egen orimlighet.
[D]ärför blir boken så förljugen. Hon uppmanar alla att skaffa sig högre status. Det går ju inte i praktiken – att kunna segla förbi kön kräver att det först finns en kö. Men det är som om hon inte kan tänka sig fler än en person i taget.

Det sista är ju en ganska avslöjade formulering, för den visar att kultureliten inte kan tänka sig folk i annan skepnad än i ett enda stort kollektiv…
Vi människor lever våra liv ”en person i taget”. Vi kan inte leva någon annans liv. Och vi kan inte utgå från att andra ska ge oss allt. Vi måste, var och en, ta ansvar för våra egna liv.
I detta perspektiv, förstår jag att det Söderqvist gör är att pedagogiskt, likt en handbok, i vår tid visa hur man bör agera för att sträva framåt mot större tillfredsställelse i livet. Då är förmodligen status ett mer gångbart ord än moral. Men under ytan är det Aristoteles som viskar.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )