Modernismen och totalitarismen

Decembernumret av Axess tar upp modernismens skuld till 1900-talets totalitära politiska ideologier. Peter Luthersson skriver i Modernister lockades av det totalitära:

Litteraturforskarens blick skulle aldrig för en bråkdel av ett ögonblick lämna själva den litterära texten. Allting som var värt att iaktta fanns inkapslat i verket. För de litterära modernisterna var denna tolkningspraxis enastående gynnsam. Man slapp undan besvärande frågor om sin ideologiska orientering, utopiska dimension och politiska praktik. […]
Frågan om inställningen till de totalitära ideologierna uppkommer som en följd av att den litteräre modernisten i gemen efter hand blev mer och mer radikal i sin syn på individualitetsskydd och individualitetshävdande och kom att betrakta de svarta, röda eller bruna fascisterna som tänkbara bundsförvanter. Vederbörande kunde fantisera om eller engagera sig i omstöpningen av samhället och levnadsformerna eller upprättandet av en varamässig elit inom det totalitäras ram, en omstöpning och ett upprättande som gärna fick vara av våldsam natur.

I en informativ figur (klicka på länken ovan och studera den!) visar han sedan de ideologiska färdvägarna inom modernismen som ledde fram till kommunism, fascism och nazism.
Luthersson pekar på att det är modernismens konst, alltså kultureliternas, som är nazianstruken snarare än det figurativa måleri som eliterna vill stämpla ut som sådan.  
Modernismen öppnade vägen för det totalitära, alltså drömmen om att via politiskt förtryck skapa en ”ny människa”. I sin ledare skriver chefredaktören Johan Lundberg, Modernismens problematiska arv:

Vad är det egentligen som gör att vi anser att en modernistisk estetik har framtiden för sig mer än en klassicistisk estetik, när historien inte sällan visar det motsatta[:] att det var de modernistiska författarna snarare än deras konservativa kolleger som lierade sig med nazism och fascism på 1920- och 30-talen.

För mig för detta också tankarna till kulturvänsterns vurm för nutidens mest blodiga politiska rörelser, de extrema islamisterna. Ledande socialdemokrater har inget emot att gå under Hamas och Hizbollahs fanor.
Det är vänstern som har närmast till politiskt förtryck. Det är på borgerligt håll som motståndet finns.
Historien, när den väl får komma till tals, visar en annan bild än den av kulturetablissemangen tillrättalagda.
(Andra intressanta bloggar om , , , ,, ,, , , , , )