I en alldeles färsk bok (jag ser ut att vara först med recension) lägger Niklas Wykman, ordförande i Moderata ungdomsförbundet, ut texten i ”Längtar efter Sverige” (MUF, 2009).
Här ska jag ge mina kritiska invändningar mot budskapet, i nästa blogginlägg tar jag upp det positiva. För den här boken är värd två blogginlägg.
Niklas Wykman gör nämligen något ovanligt — han diskuterar långsiktigt och med breda penseldrag:
Jag vill göra upp med den förnöjsamhet som har lagt sig som en död hand över samhällsutvecklingen, men inte genom att peka ut alla de brister som finns, utan genom att belysa alla de möjligheter som går förlorade.
Tyvärr lever han inte alls upp till denna ansats. Han riktar kritik mot brister som många gånger diskuterats, och vill se en annan utveckling. Kriminella ungdomar från invandrartäta förorter ska inte mötas av polis: de ”behöver hopp, inte hot”. Wykman frågar: ”Vad är det att stjäla en mobiltelefon om man själv har blivit bestulen sin framtidstro?”
Vem har stulit denna framtidstro, blir min fråga. Ingen! Framtidstron är inte stulen, den är övergiven av tjuven själv.
Oavsett hur tuff uppväxt man har, är det bara man själv som avgör om man tänker följa den lagliga vägen eller inte. De allra flesta fattiga svenskar och de allra flesta med invandrarbakgrund lever hederliga liv. Det är ett moraliskt livsval, inget öde. Som människa avgör man själv. Man har alltid ett val.
Men Wykman tycker istället synd om stackarna som bor i Socialdemokratins betonggetton. Men medömkan är ju exakt den sociala ingenjörskonst som regerat sedan dessa förorter byggdes på 1960- och 70-talen — nästan som om de planerats för att skapa trasiga familjer som staten kan ta omhand. Detta är ju en synnerligen överspelad och grundligt misslyckad ”modernitet”…
Wykman blir också smotsägeslefull:
Integration måste vara en långdragen och försiktig tävlan mellan olikheter där vi förenas i varandras likheter och väljer det bästa från våra olikheter.
Men vem i hela friden ska avgöra vad som är ”bäst”? Många invandrarfamiljer håller hedern hårt. Att då som Wykman lättsinnigt gör, tillägga att barnaga och förtryck av kvinnor inte går an. Vem bestämmer det, om det är en ”tävlan i olikheter”!?!?
Man kan inte välja och vraka. Är målet en tävlan om olikheter måste Wykman acceptera förföljelse av homosexuella och hedersmord. Det är ju en sida av det nya som ingår i de kulturtraditioner han talar så varmt för.
Niklas Wykmans citat ovan är förödande för det samförstånd han vill se och skriver om. Integration där svenska folket ska acceptera andra kulturtraditioner innebär ingenting annat än att vi öppnar för sådant som vi sedan generationer lämnat bakom oss. Det är som att åka i en tidsmaskin tillbaka, i vissa fall till 1950-talet och i andra fall till medeltiden (före den kristna världens reformation).
Att Wykman inte erkänner sådana faktum gör det hela synnerligen naivt.
Visst har han rätt i att ”Hopp om en bättre framtid” är nyckeln till integration. Men inte är det genom att sänka kraven på individen. Det handlar tvärtom att höja dem! Du kan bli något i Sverige, om vi gör det mer fritt. Om — om!!! — du anstränger dig, jobbar hårt, tar skitåren på vägen som så småningom leder uppåt och framåt. Ingenting är gratis.
Jag saknar kämparglöden i Wykmans berättelse. Han skriver ”Det behövs mer hopp”, som om det vore någon stapelvara som kan delas ut. Han framställer hopp som något som kommer av sig själv. I helvete heller! Det är något som, om inte blod, iallafall kräver slit, tårar och svett.
När svenskar utvandrade till Amerikat började de på botten av samhället. Och jobbade sig upp i takt med att man lärde sig de villkor och den kultur som gällde. Detsamma gäller för alla utvandrare i nya länder. Man är nykomlingar i en ny kultur som man måste lära sig. Det tar tid. Och det tar ännu länger tid om det från svenskt officiellt håll heter att invandrare inte behöver lära sig det svenska, utan att svenskar ska lära sig deras. Det skapar ju total förvirring.
Att försöka dribbla bort dessa svårigheter genom att beskylla svenska folket för främlingsrädsla eller värre, leder inte till den tillit som krävs för att ett samhälle ska präglas av samförstånd.
SVT-dokumentären som visade hur lärare och rektorer, socialförvaltning och polis mycket väl vet om att barn utsätts för aga i invandrarfamiljer blev snabbt bortglömd. Ingen vill tala om det. Varför? Därför att om någon skulle försöka tillämpa svensk lag skulle denne genast bli stämplad som rasist.
Ett land där man inte vågar upprätthålla lagarna, kan aldrig bli ett ”land med självförtroende”, det Wykman också skriver om.
Den rådande moderniteten, som Wykman inte gör upp med, sopar problemen under mattan. Han berör inte heller att det finns krafter som vill segregation. Vissa invandrarorganisationer vill hålla de sina avskilda från övriga Sverige. Är det okej? Är det i linje med integrationspolitiken? Wykman går runt det som är verklighetens problem, för att istället tala i utopiska termer.
När det gäller frågan ”hur” större sammanhållning ska uppnås lyser svaren med sin frånvaro på de moralfilosofiska och socialpolitiska områdena.
På det ekonomiska området är vi dock helt eniga: bort med arbetsrätten, bort med statliga regleringar och fram för en öppnare frihandel. Det är på dessa områden man känner igen Wykman som Moderat. Gammelmoderat.
Jag gillar att ungdomspolitiker tar sig an framtiden, mer om det i nästa inlägg. Inte minst därför att när folk tvingas lägga ut texten kan man inte dölja hur tunn och eftersatt svensk samhällsdebatt är. Och den domen faller i ännu högre grad över de svenska etablissemangen i stort — de som inte, likt Wykman, ändå försöker.
(Andra intressanta bloggar om politik, MUF, Moderaterna, Niklas Wykman, recension, Alliansen, regeringen, LAS, avreglering, integration, integrationspolitik)