På förmidddagen (amerikansk tid) besökte vi Internationella Valutafonden, IMF, här i Washington DC. Vi träffade styrelseledamoten Jens Henriksson som är chef över Norden/Baltikum-avdelningen.
Henriksson beskrev hur arbetet med övervakning, policy, rådgivning och utlåning går till. Om hur avvägningar sker mellan vad nationella regeringar vill och vad IMF kräver för att låna ut pengar för att täcka budgetunderskott. IMF är i grunden en plånbok för världens stater. Och i dessa finanskrisens tider har uppgifterna blivit påtagliga. Själv har han haft hand om Islands bankkris.
När det gäller Lettland, som han också är ansvarig för, menar han att det i Sverige finns en myt om att Sverige stöder den lettiska valutan för att rädda svenska bankers tillgångar. IMF backar upp den linjen eftersom Lettlands regering har den ambitionen och ger tillräckliga besked för att det ska vara finansiellt befogat att stödja den. Den nationella suveräniteten är viktig.
En förklaring till att Lettlands linje är trovärdig är att man siktar på att införa euron. Den kan dock undergrävas om man inte tillräckligt reducerar statens budgetunderskott. Det är en rävsax som letterna måste klara för att inte valutan ska devalveras. Ansvaret ligger hos Lettland att visa att man klarar av det. Inte i Sverige eller hos IMF.
Henriksson menar att marknadsekonomi och Keynesianism numera har förenats i den meningen att på kort sikt gäller det sistnämnda, medan långsiktigt är marknadsekonomi grunden.
Det blev ett intressant möte och jag kommer att följa IMFs landrapporter bättre hädanefter.
(Andra intressanta bloggar om politik, finanskris, ekonomi, bolånekris, marknadsekonomi, tillväxt, kapitalism, Keynesianism, IMF)