I tidningen Världen Idag skriver jag en kort kolumn om varför jag tycker kristna värderingar blivit allt mer centrala i vårt tidevarv, Ofrihet är vår främsta globala utmaning. Att stå upp för mänskors rätt till frihet borde inte vara kontroversiellt, skriver jag och fortsätter:
Men så har det blivit. I SVT:s Agenda i söndags sa Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson att demokratin har misslyckats i Afghanistan. Därför borde Sverige överväga att dra tillbaka sina trupper.
Min fråga blir: kan man ge upp om ett helt folk?
Jag känner liberaler som tycker så, och konservativa. Och naturligtvis hela vänsteretablissemanget. Men jag har inte hört någon som på kristen grund ger upp om människorna. Inte ens om de fattiga afghanerna.
Detta obotliga hopp, denna outtröttliga envishet, denna principfasthet i grundläggande värderingar, gör intryck på mig. Även om jag har svårt att ta till mig Gudstro, finns en kraft här som jag känner stark samhörighet med.
Jag har aldrig känt mig helt hemma i någon ideologi. Men när det kommer till de mest grundläggande frågeställningarna finner jag att de kristna föresatserna stämmer. Här finns mycket att hämta och lära.
(Andra intressanta bloggar om politik, värderingar, solidaritet, omtanke, ord, definitioner, ideologi, socialism, liberalism, kristendom)