FN:s klimatmöte i Köpenhamn närmar sig. Och i Svenska Dagbladet framför forskaren och klimatdebattören Bjørn Lomborg alternativa strategier som inte raserar vårt välstånd i jakten på utsläpp, Mötet dömt att misslyckas:
[N]uvarande strategi mot den globala uppvärmningen, som främst fokuserar på hur mycket utsläpp man kan få bort med hjälp av skatter istället för att se hur man kan uppnå detta på teknisk väg, sätter vagnen framför hästen. […]
Det är dags att försöka hitta en smartare inriktning. Det är vad The Copenhagen Consensus on Climate har gjort genom att be Nobelbelönade ekonomer att studera och rangordna olika lösningar på problemet med den globala uppvärmningen. De kom fram till att en av de bästa och effektivaste motåtgärderna skulle vara en dramatisk ökning av de statliga satsningarna på forskning och utveckling av energiformer som inte bygger på koldioxid.
Det kommer att behövas forskningspengar i storleksordningen hundra miljarder dollar om året. Det är femtio gånger mer än regeringarna satsar idag, men en bråkdel av vad de föreslagna koldioxidbegränsningarna skulle kosta. Varje satsad dollar skulle kunna undvika 11 dollar klimatskada.
´
Ja, i mina ögon förespråkar FN en sovjetisk lösning på klimatfrågan — planekonomi, tvång och ransonering. Och vi såg i Sovjet hur miljövänligt det är att ha låg eller ingen tillväxt, varken i pengar eller idéer.
Lomborg förespråkar däremot traditionellt västerländskt angreppssätt på ett problem — forskning och utveckling av nya, effektivare tekniska lösningar i frihet och konkurrens.
Gissa vilken strategi som tilltalar mig mest…
(Andra intressanta bloggar om politik, klimat, Köpenhamnmötet, FN, växthuseffekten, global uppvärmn, klimathotet, klimatförändring, klimatförändringar, klimatpolitik miljöpolitik, CO2, koldioxid, miljö)