Inför partiets kongress analyserar PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet stämningsläget i oppositionens största parti, Möte med märklighetens folk:
Enligt partiledning och partistrateger står socialdemokratin inför utmaningen att vinna tillbaka den medelklass som lämnade partiet i valet 2006, men det finns föga förståelse för den inställningen hos de motionsskrivande medlemmarna. […] Pikant nog är Socialdemokraterna i Stockholms stad särskilt skeptiska mot förändring. De kräver stopp för företagsamhet i välfärden och vill att man åter ska kunna få A-kassa i evig tid. Inte undra på att S gjort sådana bottennapp i Stockholm […]
Socialdemokraterna har blivit det nya Miljöpartiet. På samma sätt som i MP står numera en pragmatisk krets med partiledaren i spetsen mot en traditionalistisk ombudsmannafalang, som tycker att politik är att vilja och vill en hel del å andra människors vägnar.
Kongressen blir en kraftmätning mellan lägren, och det är bara att hoppas att Mona Sahlin klarar sig bättre än i bataljen om Lars Ohly förra hösten.
En vänstervridning skulle göra det enklare för Alliansen att vinna, skriver Linder, “Men för Sveriges skull är det förstås bättre att det största politiska partiet är pragmatiskt än att det vill ge oss 1970-talet tillbaka.”
Här håller jag inte med. Svenska folket bör ha två tydliga alternativ att välja mellan. Socialdemokraterna har alltid varit mer vänster än de försökt framställa sig i valrörelser. Många borgerliga har lurats att tro att S är mitten, något man aldrig varit. Göran Persson införde stopplagar mot privata alternativ i vården (inte på 70-talet utan på 00-talet), ett helt uppenbart socialistiskt beslut. Detta efter att först lurat i folk att Socialdemokraterna ville ha mångfald.
Kan vi slippa en falsk slöja av pragmatism från Socialdemokraternas sida är det bra för medborgarna, då blir riksdagsvalet tydligare.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Mona Sahlin, sjukvård, rödgröna)