Persson och Wallström offrade Sverige i intern strid

Utdrag ur ny biografi över den svenske EU-kommissionären Margot Wallström, som nu slutar efter tio år, publiceras av makthavare.se, Margot Wallström – Den svenska modellen:

“Vilken jävla Margot?”
När hon ringde någon av de första månaderna som miljökommissionär, i början av år 2000, för att ge en lägesrapport, utspann sig följande introduktion, som Wallström förmedlade till sin företrädare, Anita Gradin: “Hej Göran, det är Margot!”
Då svarade Persson: “Vilken jävla Margot?”
När Gradin hörde historien gav hon Wallström det förmodligen djupt okloka rådet att aldrig mer direkt kontakta Persson. Efter detta lågvattenmärke i normal artighet bröts alltså relationerna.
Anita Gradin och hon kunde i förtroliga samtal gå sig varma om hur obehagligt det var att jobba för Persson, om hur han fick en att känna sig underlägsen, ful och fet. Över en kaffekopp hemma hos gemensamma bekanta i Bryssel, utbytte de Perssonanekdoter, som andra berättar spökhistorier för varandra. […]
Under Wallströms tio år i Bryssel, varav sju år med Persson som statsminister, så sköttes kontakten mellan Sveriges regering och kommissionen företrädesvis av Perssons närmaste man, statssekreterare Lars Danielsson och Wallströms närmaste, Rolf Annerberg. […]
Med maktskiftet återupprättades förtroendet mellan den svenska ledamoten i kommissionen och den svenske regeringschefen. Mellan den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt och den socialdemokratiska EU-kommissionären Margot Wallström rådde från början det bästa samförstånd.

Men samtidigt beskrivs hur Persson ville ha hem Wallström till Sverige som sin egen efterträdare. Varför skulle Persson isolera henne och vilja ”sänka Wallström, sticka hål på hennes goda självförtroende” om han såg henne som partiets näste ordförande?
Biografins författare, Emily von Sydow, skriver:

Det är dock svårt att få grepp om vad det var som gjorde den förre regeringschefen så fasaväckande. Bufflar har också horn och klövar, men bilden av Persson är så mycket mer. “Han är den elakaste människa jag känner”, förklarar en tjänsteman i Wallströms närhet, men utan vidare specificering.
Över huvud taget är det svårt att få folk att lägga ut texten om Perssons mer brutala sidor, trots att han sedan han blev sörmländsk skogsbonde är “ofarlig”, vilket skulle kunna locka fram fler skräckhistorier. Han framträder stundom som ytterst obehaglig med ett starkt hävdelsebegär, men ondskefull är väl att ta i.

Också Wallström beskrivs som ytterst motsägelsefull:

Wallström vägrade sitta i samma regering som Göran Persson, men hon var samtidigt inte främmande för att ta de jobb som han tre gånger erbjöd henne, trots att det innebar att hon försatte sig i tacksamhetsskuld till en person som hon hyste en så djupt rotad aversion emot.
Hon godtog först hans erbjudande om att bli statsråd den gången, när han danade sin regering 1996 och det slutade illa, men hon var beredd att komma tillbaka som kommissionär en gång och därefter gjorde hon klart att hon gärna ville sitta en omgång till, återigen med Perssons goda minne.

Författaren menar att Wallström inte hade rätt när hon såg Perssons uppmaning att komma hem till den svenska regeringen som bestraffning. Hennes kollegor, som britten Peter Mandelsohn kallas hem från sin post som handelskommissionär för att åter ingå i regeringen och spanjoren Pedro Solbes Mira kallades hem för att åter bli finansminister.
Det var alltså inte bara Persson som var egensinnig och hade en egocentrerad bild av skeendet. Wallström var inget offer, utan var en aktivt agerande manipulatör hon också.
Jag tycker inte striden dem emellan blir utredd på ett tillfredsställande vis. Någon eller några viktiga pusselbitar fattas.
Men en sak är säker: Sverige som nation har förlorat inflytande i Europa. Ett litet land har nog svårt att komma till tals när de stora elefanterna dansar. Är landets företrädare dessutom inbegripna i — jag skulle snarare än maktkamp tala om prestigestrid — minskar naturligtvis chanserna än mer.
Sverige har alltså i tio år varit utan seriös röst i EU.
Det är så den socialdemokratiska ”regeringsdugligheten” ser ut.
Se mer: Vem tar över efter Wallström? (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )