I Dagens Nyheter har författaren Lena Andersson en utmärkt kolumn där hon vänder sig emot dem som inte vågar yppa kritik mot islam och därför inte försvarar västerländska värderingar, Beröringsskräck:
Reaktionen på de populistiska partierna i Europa är ofta så här känslomässig. När de talar om exempelvis islamiseringen av Europa och radikaliseringen av islam får man aldrig klart för sig om de ska hålla tyst för att de har fel i sak eller för att de har rätt i sak.
Det som rör andra folkgrupper än den egna får helt enkelt aldrig vara ett bekymmer även om det råkar vara det. Då måste bekymrets rot av artighetsskäl förläggas hos den egna gruppens attityder, aldrig hos minoriteten. Det kan vara rätt för att undvika splittring och att utsatta grupper känner sig ovälkomna i sitt eget land, men det främjar inte en rimlig diskussion om samhällets förändring.
Här är det livsviktigt att värderingar kommer först. Har en minoritetsgruppering fel, ska vi kunna säga det. Det är inte tro, hudfärg eller kön som avgör om människor tänker rätt. Det är vad som sägs och görs som ska stå i fokus. De som uttrycker förakt för demokrati, individuell frihet och människors lika värde ska bemötas, oavsett vilken bakgrund budbärarna har.
(Andra intressanta bloggar om politik, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, islam, islamism, fundamentalism, rasism, extremism, islamofobi, integration, normer, lagar, MR, demokrati, frihet, yttrandefrihet)