Muhammedteckningarna i retrospektiv

På tåget från Göteborg läser jag en mycket intressant artikel i Princeton-universitetets dagstidning The Daily Princetonian. Där skriver den danske tecknaren Kurt Westergaard, som bidragit med en av Muhammedsatirerna (se dem här) i Jyllands-Posten 2005, Why I drew the cartoon: The ’Muhammad Affair’ in retrospect:

I februari 2008 avslöjade dansk polis en plan att döda mig och två tunisier, som levde inte långt från mitt hus i utkanten av Århus, greps. De tilltänkta mördarna planerade att storma huset och strypa mig. Sedan dess har jag levt under polisbeskydd och utgår nu från att det kommer att förbli så i resten av mitt liv. […]
Sedan har vi frågan om smak och god ton. Här måste jag erkänna min oskuldsfullhet. Min teckning ansågs vara avsedd att försöka såra känslorna hos varje muslim i världen. Det var aldrig min avsikt. Min bild var ett försök att avslöja de fanatiker som har rättfärdigat ett stort antal bombdåd, mord och andra övergrepp med referenser till att man vill rädda sin profet. Om många muslimer ansåg att deras religion inte rättfärdigar sådana handlingar, borde de ha stått upp och förklarat att våldsmännen misstolkar islams mening. Väldigt få gjorde det. […]
Så, slutligen, ångrar jag min teckning? Inte för ett ögonblick. Trots det pris jag får betala är jag säker på att jag gjorde det rätta. Jag hade gjort det igen om jag fått chansen.

Men i Sverige fortsätter medierna med en farlig självcensur. Östgöta Correspondentens chefredaktören Ola Sigvardsson skrev med anledning av att en punkaffisch där Jesus förnedras blivit censurerad av Linköpings kommun, något som JO i veckan förklarade grundlagsvidrigt, Häda Jesus ja – Muhammed nej:

När det gäller Muhammedbilderna valde jag att inte publicera några i Corren. I ena vågskålen fanns nyhetsintresset, i den andra den kränkning som det innebär för muslimer att visa bilderna. Dels för att de framställer deras religion i dålig dager och dels för att det inom islam finns ett förbud mot att återge profeten på bild. Detta vägde tyngre. […]
Hädelse är tillåtet i Sverige och bör så vara även om punkband skulle utnyttja möjligheten att dra religionen i smutsen. Även om kristna – och värnare av den goda smaken – tar anstöt. Kristendomen är majoritetsreligion i Sverige. Därmed är det rimligt att dess anhängare får finna sig i att den kritiseras och utmanas på ett betydligt mera drastiskt sätt än vad representanterna för minoritetsreligioner ska behöva stå ut med.

Här framträder det svenska hyckleriet i all sin prydno. Att yttrandefriheten skulle begränsa granskning av en minoritet är ju rent nys. När SVT granskar katoliker i program efter program är det ingen som klagar. Antalet katoliker i Sverige är färre än antalet muslimer. Var är Sigvardssons upprördhet? Antalet mångmiljonärer är en mycket liten minoritet i Sverige, ändå ägnar sig Vänsterpartiet åt systematisk kritik, för att inte säga kampanj, mot dessa. Är det brott mot yttrandefriheten? Naturligtvis inte.
Vad Corren och Sigvardsson demonstrerar är något annat. I all sin snällism demonstrerar och befäster man — paradoxalt nog — den segregering som gäller för muslimer. Enligt Corren och Sigvardsson tillhör muslimer inte det svenska samhället, de står utanför våra normer och umgänge. Därför ska de särbehandlas.
Det är så här de svenska politiska och mediala etablissemangen befäster muslimernas utanförskap.
Då framförde kulturredaktören i Jyllands-Poten, Flemming Rose, en betydligt klokare syn på muslimer när han i Washington Post förklarade varför han publicerat Muhammedteckningarna, Därför publicerade jag teckningarna:

Vårt mål var helt enkelt att tränga tillbaka självpåtagna gränser för yttrandefriheten som verkar bli allt snävare.
I slutet av september sa en dansk stå-upp-komiker i en intervju i Jyllands-Posten att han inte hade några problem att urinera på en bibel inför kamera, men att han inte vågade göra samma sak med ett ex av koranen …
Vi har en tradition av satir när det gäller att spegla kungafamiljen och andra offentliga personer, och det är den som reflekteras i [Muhammed]teckningarna. Tecknarna behandlade islam på samma sätt som de behandlar kristendom, buddism, hinduism och andra religioner. Och genom att behandla muslimer i Danmark som jämlika gjorde de en poäng: vi integrerar er i den danska traditionen av satir eftersom ni är en del av vårt samhälle, inte främlingar. Teckningarna inkluderar snarare än exkluderar muslimer.

Att behandla muslimer som alla andra, är det enda rimliga, om målet är integration. Mer i bloggen: Varför Jesus men inte Muhammed?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , )