Tidskriften Armchair General (tänk vad många smala men inititierade tidskrifter det finns på engelska) har i sitt senaste nummer en intressant artikel som riktar substantiell kritik mot president Abraham Lincoln.
Lincoln var exceptionell på så många plan. Han — ensam — omtolkade Amerikas förståelse av sig själv. Han lyfte fram självständighetsförklaringen, som hamnat i vanrykte för dess tydliga universiella värderingar om varje människas rätt till frihet, och gjorde den till ett dokument överordnad konstitutionen. Därmed räddade Lincoln också grundlagsfädernas anseende för eftervärlden (se mer här).
Men han är ingalunda oomtvistad. Och så ska det vara i ett fritt samhälle: ingen står över den fria granskningen. Dock har jag sällan sett kritik som håller. Ofta bygger kritik på att man inte tagit in alla variabler som Lincoln hade att ta hänsyn till för att nå sitt mål: rädda unionen och befria slavarna.
I nämnda tidskrift framför historikern och författaren Michael Pearlman intressant kritik mot Lincoln: “How Lincoln and Grant almost lost the civil war”.
Hösten 1864 och vintern 1864/65 är fortfarande den blodigaste perioden i Amerikas historia. Generalerna Ulysses Grant och Robert E Lee drabbade samman i flera fruktansvärt kostsamma slag innan sydstatsarmén till slut var omringad och tvingades ge upp.
Så blodigt hade det inte behövt bli. Sydstaterna hade kunnat besegrats sommaren 1864, skriver Pearlman. Om inte Lincoln utsett odugliga generaler av politiska skäl och om Grant hade protesterat mot utnämningarna.
Ulysses Grant hade iscensatt en stor strategisk plan som gick ut på att rulla upp sydstaternas motstånd genom attacker på alla fronter och genom att skära av underhållslinjerna för Robert E Lee och hans Army of Northern Virginia.
Men vid sidan om William Tecumseh Sherman leddes nordstaternas arméer av generaler som totalt misslyckades med de uppgifter som Grant hade givit dem. Därför kunde inte Grant vinna på annat sätt än att slå sig fram genom återkommande frontalangrepp som resulterade i tiotusentals döda. Vilket alltså aldrig var Grants avsikt. Tidigare under kriget hade han genomfört manövrer som vann slag med relativt låga förluster. Men odugligheten hos andra nordstatsgeneraler tvingade Grant att ändra strategi, menar artikelförfattaren.
Och hade det inte varit för William Tecumseh Shermans intagande av Atlanta, hade förmodligen inte president Lincoln blivit omvald i november 1864. Just att hindra omval av Lincoln var sydstaternas sista chans. Om Lincoln förlorade hade en förhandlingslösning kunnat komma tillstånd där Syd och Nord hade gått skilda vägar, och idag hade vi i så fall inte haft ett Förenta Staterna.
Skälet till att Grant inte protesterade mot Lincolns politiska utnämningar var att de två männen hade mycket stor respekt för varandra. Lincoln lade sig inte i Grants krigföring, och då ville inte Grant lägga sig i presidentens utnämningar. Dessutom hade Grant tidigare kunnat göra sig av med odugliga befäl genom invänta deras första misstag och då avsätta dem. Problemet 1864 var att Grants stora strategi inte hade utrymme för misslyckanden.
Skälet till att Lincoln utsåg generaler med politisk förankring var att han behövde hålla ihop nordstaterna och stärka krigsviljan. Han behövde stöd i alla falanger, och genom att utse politiska rörelsers ledare till generaler skaffade han sig det folkliga stöd han så väl behövde. Exempelvis utgjorde tyska emigranter en tiondel av nordstatsarméernas soldater. Därför kunde inte Lincoln gå förbi deras populäre förgrundsgestalt Franz Sigel, även om denne inte klarade av att leverera framgångar på slagfältet.
Och eftersom Grant inte talade om hur skadliga dessa politiker var, förstod inte Lincoln hur högt priset var för hans politiska spel.
Artikeln ger alltså både Lincoln och Grant skulden för att avslutningen av kriget blev så blodig, och att Lincoln därmed var mycket nära att förlora presidentvalet.
Min reflektion är: vad hade hänt om Lincoln inte befordrat personer som olika befolkningsgrupper förväntat sig se i ledande befattningar? Detta är ett demokratins dilemma.
Med vilken annan president som helst, annan än Lincoln, så hade USA splittrats. Så starka var centrifugalkrafterna. Ihärdigt pådrivande i Södern. Och “låt dem gå”-mentalitet i Norr.
Därför kan man se Lincolns agerande som en balansgång på slak lina. Hade han inte utsett politiska ledargestalter hade uppslutningen bakom kriget för att rädda unionen försvagats. Nu bibehöll han sammanhållningen, även om priset blev ett mer utdraget krig.
Tack vare Lincoln blev segern i inbördeskriget också en segern för självständighetsförklaringen från 1776, med historiens första uttryck för värderingen om att alla människor är lika mycket värda:
We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.
I sitt tal i Gettysburg betonade Abraham Lincoln att krigets mening var att USA fullt ut skulle leva upp till detta frihetliga budskap. Därmed är USA födelseplatsen för den västerländska individuella friheten, som än i dag är så hatad i många delar av världen.
Att priset blev obeskrivligt högt, gör bedriften inte mindre. Snarare tvärtom.
(Andra intressanta bloggar om USA, krig, självständighetsförklaringen, Gettysburg, republikanerna, Ulysses Grant, Abraham Lincoln)