Kravlöshet och likgiltighet är socialismens konsekvens

Thomas Gür har i helgen en intressant kolumn som inte handlar om politik så som den alltid ser ut i Sverige: paragrafer eller belopp. Istället för det kappa nihilistiska perspektivet, ser Gür till värderingar. Om normer. Det som borde prägla den politiska debatten i betydligt större utsträckning, om vi vill förstå vad som händer.
Gür skriver i Svenska Dagbladet, Hur ska vi tygla de unga männen?

Undervisningssystemet har präglats av kravlöshet. Jagförsjunket självförverkligande har ersatt det samhälleliga idealet om välförtjänt erkänsla.
Arbetsmarknadsregleringar och allt högre ingångslöner har omöjliggjort ett tidigt inträde i arbetslivet. […] Samtidigt har andra system utvecklats som påskyndat upplösningstendenserna.
Den allt större omhändertagandesektorn har förklarat att alla är offer, också förövarna. Ett utbyggt bidrags- och transfereringssystem har gjort det mindre kostsamt att inte arbeta. Den politiskt så populära retoriken om diskriminering och utstötthet, där majoritetssamhället beskrivs som ogint, avogt och främlingsfientligt, har stått i vägen för en saklig värdering – att vandaler är vandaler, oavsett vad de kallar sig.

Gemensamt för dessa brister är att människor av kött och blod slutat ta ansvar. Medmänniskor har slutat existera. Istället är det ”system”, socialen, försäkringskassan, myndigheter, som ska ta ansvar. Banden mellan människor bryts ner i det fortfarande socialistiska samhälle som Sverige är på de sociala områdena.
Kapitalismens återkomst sedan 1980-talet har genom marknadsekonomin räddat det ekonomiska systemet i vårt samhälle från socialism och materiell fattigdom, men de humanitära sektorerna, de medmänskliga, förtvinar fortfarande under socialismens dogmer.
Här måste den mentalitet brytas som i oss svenskar säger att myndighetspersoner ska lösa sociala problem på kontorstid, mot betalning i lön. Det är en utopi, en illusion. Myndigheter kan inte lösa några mänskliga problem, annat än i domstol följa lagarna och avgöra vem som har rätt. Andra mänskliga behov som kärlek, omtanke, att bli sedd osv måste komma från människor i samhället. Riktiga människor. Inte myndighetspersoner mot betalning på kontorstid.
Vi måste vakna upp och inse att samhället är vårt, inte statens!
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )