David Cameron höll fängslande men kärvt tal

Det konservativa partiets ledare David Cameron har just avslutat partiets konferens i Manchester med ett timslångt tal.
Första frågan jag brukar ställa mig är, hade vem som helst kunnat säga detta? Om svaret är ja, är det ett meningslöst tal. Men för detta tal är svaret: absolut inte. Det var ett ideologiskt tal där han lyfte fram klassiskt liberala och konservativa värderingar.
Den andra frågan man bör ställa sig är, hur stor del av talet ägnades åt motståndarna istället för att tala om den egna politiken? Ju större andelen är, desto sämre är talet. När det gäller Cameron, ägnade han bara några meningar åt den sittande Labourregeringen. Till mer än 95 procent handlade talet om hans och partiets budskap.
Inte heller min tredje fråga handlar om huruvida talet innehöll några nyheter (det medierna är så tvångsfixerade på). Det jag brukar söka svar på är, hur mycket försökte talaren distrahera publiken med skämt och luftig retorik? Visst, en god retoriker kan använda skämt för att förstärka sitt budskap, så humor är inte nödvändigtvis fel. Det handlar om hur det sker. Men Cameron överraskade genom att inte göra ett enda försök till publikfrieri, det var raktigenom gravallvarligt.
Och det var passande, av flera skäl. Brittisk ekonomi är illa ute. Cameron demonstrerade att han är vuxen uppgiften att bli premiärminister. Och av personliga skäl: David Cameron förlorat ett av sina barn när 6-årige Ivan dog tidigare i år.
Talet innehöll till stor del värderingar. Det är något jag gillar! Hela talet finns här, Putting Britain back on her feet, och här är några godbitar:

Varför fallerar vår ekonomi? Inte därför att Labour har fel, utan därför att staten har blivit för stor, spenderar för mycket och fördubblat statsskulden.
Varför är vårt samhälle trasigt? Därför att staten är för stor, gör för mycket och underminerar personligt ansvarstagande.
Varför har nuvarande politiska linje misslyckats? Därför att staten är för stor, lovar för mycket och låtsas som att den har alla svar.
Naturligtvis har detta skett med bästa avsikter […] Men denna idé om att det inför alla problem finns en statlig lösning, för varje uppgift finns ett politiskt initiativ, för varje situation en statlig utredning… Det slutar med att staten ska ställa upp för barnens fotbollsträning. Med att polisen straffas för att man inte är barnvakt åt varje unge. Med lagar så byråkratiska och komplicerade att inte ens landets justitieminister kan följa dem.

Han talade mycket om medborgarnas ansvar och om att ansvarsfulla medborgare ska belönas. Han vill att familjer som håller ihop ska stimuleras i beskattningen, inte bestraffas. Så här beskrev han sig själv:

Jag har några enkla övertygelser. Att det finns något som kan kallas samhällsgemenskap, och det är något annat än staten. Att det finns någon sådant som ett ”vi” i politiken, och inte bara ett ”jag”.
Och framför allt, betydelsen av familjen. Den starka känslan av lojalitet man känner för varandra. Den ovillkorliga kärlek man gere och tar emot, särskilt när saker och ting går snett eller när du begått misstag. Den mäktiga känslan du har när du håller om ditt barn och det finns ingenting, absolut ingenting, du inte gör för att skydda dem.
Detta är mitt DNA: familj, samhälle, nation. Detta är vad jag står för. Detta är vad som konstituerar vem jag är. Detta är vad jag som politiker vill försvara och utveckla. Och jag anser att de är vad vi behöver i Storbritannien idag – mer än någonsin.

Talet är tydligare än de flesta andra politiker i att göra skillnad på stat och samhälle.
Det är väl däför jag gillar det. För här ligger en stor uppgift framför alla politiker i Europa: hur förklara att ett friare samhälle också blir ett varmare och rättvisare? Vänstern vill göra det till en fråga om pengar. Men det handlar om djupare värderingar som inte alltid är lätta att förklara i några korta meningar.
Därför bör fler politiker göra som David Cameron, och tala om sina djupaste värderingar när man kan utveckla dem i ett längre tal.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )