Stig Henriksson (V) med båda fötterna på jorden

På torsdag presenterar Teknikföretagen en ny antologi på bokmässan i Göteborg. Sju skribenter från astronomer till kommunalråd skriver om Sverige som industrination under titeln ”Framtiden är inte som förr”.
Jag fastnade för bidraget från vänsterpartistiska kommunalrådet i Fagersta, Stig Henriksson. I denna kommun i Bergslagen har V egen majoritet med 58 procent av rösterna.
Och Henriksson är något så ovanligt som en vänsterpolitiker med verklighetskontakt. Fagersta är ju ett gammalt brukssamhälle, och Henriksson visar att han förstår vilka samhällsförändringar som skett, såväl i Sverige som globalt, både i krass ekonomi som i människors mentalitet. Han skriver:

Men med upprorsandan under sextiotalets sista år och strukturkrisen hände två saker.
Kontraktet mellan väljare och valda bröts. Dels för att man inte längre kunde, som det heter på nusvenska, leverera. […] I det längsta försökte man dock hålla sig kvar vid illusionen att nedgången bara var en av alla dessa lågkonjunkturer […] I väntan på det ropade man förgäves på hjälp från bruket eller staten. Men här uppstod sprickbildningar som vidgades till klyftor.
Det andra som hände vid sjuttiotalets inbrott var kanske ändå viktigare. Folket var inte längre detsamma. Allt fler invånare efterfrågade individuella lösningar och nöjde sig inte med at få reda på att deras behov skulle lösas enligt standardmodellen och att man tills vidare fick ställa sig i kö och avvakta besked.

Han ifrågasätter en del ”sanningar” om ekonomi och samhällsplanering:

Människor flyttar inte dit jobben finns, utan sanningen är att de ser till att skapa sin och andras sysselsättning där de bor. Eller så pendlar de.

Därför är det viktigt att kommuner använder sina verktyg för att skapa attraktiva boendemiljöer.
Han slaktar också vänsterdogmer:

Tillväxtskäl är väl inte det sämsta, och hur som helst ser jag inget problem med att känslan för rättvisa sammanfaller med det trots allt något mer krassa intresset för personalförsörjning och tillväxt. […]
Vi måste arbeta mycket mer efterfrågestyrt redan i det konkreta detaljplaneringsstadiet för att kunna utforma det som människor upplever som attraktiva boende- och stadsmiljöer.

Tänk om Lars Ohly — eller åtminstone Mona Sahlin och Thomas Östros — kunde tala i termer av ”efterfrågestyrt”, ”tillväxt” och ”individuella lösningar”!
För mig bevisar detta hur viktigt det är att politiker har erfarenhet från verkligheten innan de stängs in i riksdagshuset och sväljer det egna partiets helt verklighetsfrämmande utopier.
Stig Henriksson lever i ett industrisamhälle där han är fullt medveten om att, som han skriver: ”begreppet ’svenska företag’ har i stor utsträckning förlorat sin mening.” Vänsterpartist som han är, inser han att näringslivet är globalt. Därför att han verkar i en verklighet som han inte kan blunda för.
Och Henriksson ser brister i politiken:

Min kanske något hädiska tanke, handlar om de politiska partierna själva, som i det svenska systemet fortfarande har den allt avgörande makten över vilka kandidater medborgarna sedan kan välja mellan. Partibyråkratierna brukar sällan hysa någon större uppskattning av sina egna entreprenörer, de som sällan håller sig till manus eller taktiska upplägg, utan istället tänker själva och agerar självständigt.
Och med detta är det inget konstigt. Det är så alla byråkratier fungerar; stabilisatorer i en orolig värld. Dock blir det lite knepigt me en kultur som internt inte har så mycket till övers för sina egna entreprenörer, men externt ska verka för dem.

Just så är det. Här finns förklaringen till oförståelsen i partipolitiken för näringsfrihet. En frihet som är absolut nödvändig för att uppfinningsrika personer ska kunna anpassa ekonomi, service och produktion till framtidens krav.
(Andra om , , , , , , , , , , i)